Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 190. Den fornnordiska gudasagan (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huru gräset växte. Då han ville samla gudarne, stötte han i
sitt horn, Gj allarhornet. Dessa voro de förnämsta af gudarne.
Bland gudinnorna var Frigg, Odens maka, ypperst.
Allas öden, tror jag, fast själf hon intet säger.
Odens maka känner,
Näst Frigg var Fröja den förnämsta. Hennes man for
långt bort i världen. Af längtan efter honom grät hon,
och hennes tårar förvandlades till guld. Fröja dyrkades
som kärlekens gudinna.
De flesta af de öfriga asynjorna voro dels i Friggs,
dels i Fröjas tjänst.
Utom på de egentliga gudarne och gudinnorna trodde
våra förfäder på jättar, alfer och dvärgar. Jättarne voro
onda och lågo i fejd med gudarne; alferna och dvärgarne
däremot voro goda och verkade i gudarnes tjänst till
människornas bästa.
4.
I världens första tid var fred både i himmel och på
jord. Gudarne liksom människorna lefde ett lycksaligt lif.
Men några jättekvinnor kommo till Asgård, och med dem
ingingo gudarne förbindelse. Då kom det onda i världen,
och bland gudar och människor började strid, som skulle
vara till världens undergång. Jättarne angrepo gudarne,
och blott Tors kraft kunde tvinga dem.
Anstiftaren af de största olyckor, som drabbat gudar
och människor, var Loke. Han var af jättesläkt men
upptogs tidigt bland gudarne och blef till och med Odens
fosterbroder. Till åsyn var han fager men ond till sinnes.
Loke hade med en jättekvinna tvenne söner,
Fenrers-ulfven och Midgårdsormen, samt en dotter, Hel eller
Döden. Gudarne visste, att dessa skulle vålla dem stor olycka,
och de sökte därför göra dem oskadliga. Fenrersulfven
bundo de på en ödslig holme och satte ett svärd i hans
gap. Midgårdsormen kastade de i hafvet, där han växte
så, att han slingrade sig kring hela jorden och bet sig i
stjärten. Hel, hvilken liksom de båda andra var grym och
förfärlig att åse, nedstörtade de i Nifelhem, där hon hade
att råda öfver alla, som dogo sotdöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
