Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 206. A. Vikingatiden efter O. Montelius (IV) - 206. B. Om uppfostran hos våra förfäder efter J. A. Enander (IV)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
runstenar i vårt land, hvilka äro resta till minne af män,
sojn fallit i västerviking. Därjämte har man i svensk jord
funnit en stor mängd engelska (anglosachsiska) mynt från
tionde och elfte århundradena.
7.
Jakt och lekar ute i fria luften utgjorde männens
förnämsta nöjen. Jakten företogs till en början för att skaffa
föda, men den blef snart tillika ett nöje, åt hvilket man
med ifver hängaf sig på en tid, då faror söktes och manliga
idrotter älskades. Bland lekar ute i fria luften förekom
bollspelet. Till kastning med boll och andra lekar samlades
förmodligen ungdomen från hela bygden stundom på särskilda
lekvallar, såsom fallet ännu någon gång är på Grotland.
Mer än jakt och spel älskade dock nordboarne stridens
vilda lek. Sagor och sånger äro fyllda med berättelser om
strider och bragder, hvilka skulle bereda hjältens namn en
odödlig ära.
Nordbon trodde också, att njutningen af Valhalls glädje
skulle bestå i dagliga, väldiga strider, efter hvilkas slut
kämparne, både de fallna och de segrande, hvarje kväll
finge fröjdas i ett godt lag i Odens sal. Men man må ej
tro, att våra förfäder föraktade det fredliga lifvets lugna
sysselsättningar och lämnade dessa åt trälarne och kvinnorna.
Nej, de höllo äfven det fredliga arbetet i ära.
206 B. Om uppfostran hos våra förfäder.
Ett nyfödt barn lades på golfvet. Där fick det ligga,
till dess fadern bestämt om dess lif eller död. Beslutade
fadern att upptaga barnet, bars detta till honom, och han
tog det i sin famn. Barnet blef därefter vattenöst och
erhöll därvid ett namn. Med namnet följde vanligen en
gåfva, som kallades namnfäste. När barnet fick sin första
tand, erhöll det en så kallad tandgåfva. Denna bestod
stundom uti en med barnet jämnårig träl, hvilken sedan
fostrades till sin ägares lekkamrat och följeslagare.
Upptog fadern ej barnet, lämnades det till en träl, som
fick befallning att döda det, eller, hvilket var vanligare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
