Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 214. Engelbrekt Engelbrektsson af C. K. S. Sprinchorn (II) - 215. *Friheten af biskop Tomas (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få vara med fred i riket för din skull?» Engelbrekt
svarade: »Din fader var hos mig i går, och jag hoppas, att
han har berättat dig om vår öfverenskommelse, att vi
lof-vade hvarandra frid.» Men härpå lyssnade ej den vildsinte
mannen utan högg till Engelbrekt med sin yxa, så att två
af dennes fingrar afhöggos, då han lyfte sin krycka för att
afvärja hugget. Då Engelbrekt nu vände sig om för att
komma undan, fick han ett nytt hugg i halsen, därpå ett
tredje i hjässan, så att han signade död till marken. Detta
tilldrog sig den 27 april 1436.
Med harm och smärta sporde alla fosterlandsvänner
den ädle hjältens död, och med tårar buro bönderna den
älskade höfdingens lik till den sista hvilan i Örebro kyrka.
Med sorgen öfver hans död förenade sig det lifligaste
erkännande af hans lifs gärning så mycket mer, som snart
åter inhemskt kif och utländskt förtryck lade sin tunga
hand på Sveriges land. Engelbrekt hade dock ej lefvat
förgäfves. Den svenska folkfriheten, som hållit på att
för-kväfvas, hade af honom åter väckts till lif. Ännu
kämpade den nära ett århundrade för sitt bestånd, tills den
åter fann sin hjälte, som, lyckligare än Engelbrekt, fick
fullborda, hvad denne påbörjat. Men därför är ej
Engel-brekts ära mindre, och med tacksamhet och beundran må
vi läsa de blad af våra häfder, som förtälja om honom och
hans bedrifter, med kärlek och vördnad nalkas hans
bildstod, som invid grafven, där hjälten hvilar, blifvit rest att
påminna svenska män om forna tider af förtryck och våld
men också om den uppoffrande fosterlandskärlek, som
ensam mäktar värna dem däremot.
215. Friheten.
O, ädle svensk, du stå nu fast,
och bättra det, som fordom brast!
Du låte dig ej förvända!
Du våge din hals och så din hand
att frälsa ditt eget fädernesland!
Grud skall dig tröst väl sända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
