Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 219. Stockholms blodbad efter H. O. H. Hildebrand (II)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klagade och kastade dem i fångtornet eller andra rum. En
del präster, hland dem biskop Brask, fördes in i ett trångt
rum, där de fingo tillbringa natten. Dessa präster
upphämtades dagen därefter klockan nio till slottets stora sal.
Dit hade några andra präster blifvit kallade. Bland dessa
voro ärkebiskopen och biskop Otto. De församlade prästerna
skulle ntgöra en andlig domstol. Biskop Jöns Beldenak
förde ordet. På hans fråga förklarades slutligen, att de,
som föregående dag blifvit anklagade, voro kättare.
Därefter återfördes de svenska prästerna till sitt förra rum,
där de fingo äta middag.
Knappt var detta gjordt, förrän en person kom
in-springande till dem och berättade, att biskoparne i Skara
och Strängnäs fördes ut ur slottet. Biskop Jöns Beldenak
lugnade dem. Han sade, att konungen icke kunde tillåta sig
något ondt mot sådana män; man borde icke sätta tro till
sådant skvaller. Men en annan kom och därpå en tredje, som
sade, att biskoparne nu skulle aflifvas. De närvarande
skyndade ut ur rummet för att göra konungen föreställningar.
Då mötte dem Didrik Slagheck, som bad dem akta sig för
samma öde. Modlösa och gråtande vände de åter till sitt rum.
Så gick det den dagen till i slottet. I staden rådde oro
och sorg. Tidigt på morgonen tillkännagafs under
trumpetskall, att ingen fick gå ut, förrän ny signal hade gifvits.
Middagstiden uppställdes vakt mellan slottet och Stortorget,
och fångarne leddes dit. Ett danskt riksråd uppträdde och
bad ingen förfäras. De, som nu skulle aflifvas, hade
förbrutit sig mot kyrkan. Ärkebiskopen hade tre gånger på
sina knän bedt konungen, att de skulle straffas. Biskop
Vincentius svarade, att det icke vore sant, att de förbrutit
sig mot kyrkan. Han fordrade rannsakning och laglig dom
samt tilläde, att Gud skulle straffa detta öfvervåld och
tyranni. Ett par andra fångar instämde häri, men det
hjälpte icke. Därefter afrättades ej mindre än 82 personer,
a± hvilka flera voro bland rikets och särskildt Stockholms
framstående män. Ännu flera offer skulle hafva fallit, om
icke Sören Norby hade gifvit skydd åt många, som anropat
honom därom. Äfven under de närmaste dagarna fortsattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
