Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 225. Reformationen efter O. Alin, A. Fryxell m. fl. (III) - 7. Riksdagens beslut att indraga kyrkans öfverflödiga egendom och att antaga den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olycka ocli de största hindren för dess välstånd bestå.
Dessa voro förnämligast, att kronans inkomster voro
alltför ringa, klostrens och kyrkornas däremot alltför stora.
När kanslern slutat, vände konungen sig till rådet
och biskoparne och begärde deras svar. Rikshofmästaren
Ture Jönsson, den äldste af rådsherrarne, reste sig då upp
och bad konungen med tålamod höra, hvad de hade att
svara. Konungen jakade i förväntan, att åtminstone adeln
skulle blifva på hans sida. Men Ture Jönsson, som själf
eftersträfvade kronan, och som var i hemligt förbund med
biskop Brask, ville nu visa, att han tvärt emot hvad
konungen gjort lämnade företrädet åt biskoparne. Han
gaf därför tecken åt biskop Brask att föra ordet för de
andra. Då uppträdde denne och sade: »Yi, som äro uti det
andliga ståndet, hafva lofvat påfven, vår allraheligaste
fader, att vi icke skola företaga något i lärdomen eller
’några andliga saker utan hans samtycke. Yi äro ock
skyldiga att lyda konungen, vår nådige herre, så vida icke
något blifvit påbjudet, som strider mot hvad påfven eller
allmänna biskopsmöten hafva stadgat. Därför kunna vi ej
afträda något af kyrkans egendom, lös eller fast, ty
påfven har befallt oss att hafva den i förvar.»
Då den gamle biskopen slutat, sporde konungen rådet
och adeln, om de tyckte, att det var rätt svaradt. Herr
Ture sade då: »Jag kan icke annat förstå, än att biskopen
i det närmaste svarat rätt, ehuru det ej är till fyllest
svaradt på alla frågor.» Nu utbrast konungen med vrede:
»Då har jag icke lust att vara eder konung. Andra svar
hade jag väntat af eder. Nu kan jag icke förundra mig
öfver att allmogen är galen och visar mig all olydnad,
harm och förtret, då jag förnimmer, att den har så goda
tillskyndare. Få de icke regn, så skylla de på mig; få de
icke solsken, göra de sammaledes; händer dem hårdt år,
hunger och pest, eller hvad det må vara, får jag bära
skulden, liksom de icke visste, att jag är en människa och
ingen Gud. Detta är ock tacken för att jag med mycket
bekymmer låtit införa i landet så mycken spannmål, råg
och malt, ifrån främmande land, på det icke detta fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
