Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 233. Gustaf II Adolf efter M. J. J. Weibull, A. Fryxell m. fl. (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med boken i hand. Jakt, lustfärder och dylika tidsfördrif
bortlade han tidigt och ägnade sin tid nästan uteslutande
åt rikets angelägenheter. Flit och arbete fordrade han ock
af sina ämbetsmän, och med allvarliga ord bestraffade han
dem, om de gjorde sig skyldiga till lättja och bekvämlighet.
At fredens värf ägnade Gustaf Adolf all den tid, som
de ständiga krigen lämnade honom öfrig. Men det var ej
lusten efter ära eller äfventyr, ej önskan att eröfra land
och folk, som drog honom ut i dessa, utan de rådande
förhållandena tvingade honom därtill. I de ständiga krigen
såg han roten till samhällets onda. Därför kallade han
ock krig ett syndastraff. Han längtade ej mindre än sitt
folk efter fred, »efter den lyckan och äran», som han säger,
»att genom honom fäderneslandet må blifva bringadt ur
detta brusande och stormande krigets haf uti den önskliga
fredens hamn». »Ej af ärelystnad och begär efter land och
folk eller af ungdom och förvetenhet», yttrar han en annan
gång, »kommer det, att jag så rullar kring i fejder och
krig, utan af trängande nöd, därför att Gud ej gifvit
annat medel att rädda och upprätthålla staten.» Han förde
sålunda ej krig för krigets egen skull, utan han drog svärdet,
därför att han ansåg sig därigenom bäst kunna främja sitt
folks och hela mänsklighetens bästa. Men i krigets som i
fredens värf var han stor. Han var sin tids förnämste
härförare.
Men vi få icke för Gustaf Adolfs stora egenskaper
glömma hans fel. Det fanns hos honom en häftighet i
sinnet, en snarhet till vrede, en ifver, som helst strax gick
till det yttersta och grep till de starkaste medlen, äfven
om de ej alltid syntes vara af nöden. Det finnes
handlingar af honom, som förefalla som onödig hårdhet. Han
har ej obesegrad gått ur striden mellan godt och ondt.
Men han förlorade aldrig tron på det högre i lifvet, och i
en varm gudsfruktan renades han liksom en ädel metall
alltmer från slagget och antog en större och renare prägel.
I Gustaf Adolfs yttre stod med sällspord renhet den
nordiska typen präglad. Alla de drag, hvilka söderns folk
pläga sammanfatta under denna, voro hos honom förenade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
