Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 235. Slaget vid Breitenfeld efter A. Fryxell (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4.
Då Pappenheim gjorde det ofvannämnda anfallet och
på samma gång de kejserligas högra flygel började
skär-mytsla med sachsarne, fann Tilly, att den afgörande
striden ej mera kunde undvikas, och ville därför ej lämna
flyglarna ensamma i elden. Han tågade fram med sina stora
fyrkanter. Men, ju mera dessa nalkades svenska
härens-midt, dess mera förhärjande blef också den eld, hvarmed
de mottogos. Torstensson hade allt i förträfflig ordning.
Läderkanonerna sköto skott på skott med en förvånande
hastighet, och bakom dessa hotande eldgap väntade de väl
kända blå, gula och svenska regementena. Tilly vågade
icke det vådliga anfallet utan drog sig åt höger mot Horn
och sachsarne, hvilka senare han hoppades kunna snart
förjaga. Därefter trodde han sig lättare kunna öfverväldiga
de ensamma svenskarne.
Med väldiga massor anföll nu Tilly sachsarne, hvilka,
icke kunde hålla stånd mot det öfvermäktiga anfallet.
Sachsiska hästgardet kastade sig genast på flykten, och
snart följde fotfolket efter. »De flögo undan som agnar
öfver fältet», sade Tilly. Bland de främsta i den flyende
skaran var kurfursten själf, som ansåg slaget ohjälpligt
förloradt. Först två mil därifrån vågade han stanna för
att uppfriska sig med en mugg öl under väntan på
ytterligare underrättelser från slagfältet.
5.
Med häftighet förde emellertid Tilly sina förföljande
skaror tillbaka i elden. »Låtom sachsarne löpa», ropade
han, »och vändom oss mot svenskarne! Eljest hafva vi
ingenting vunnit.» Och nu kastade sig hela den hotande
massan mot Horn och svenskarnes vänstra flygel. Här
uppstod då en rasande kamp. Horn var nära att duka under
för öfvermakten. Han ordnade båda linjerna till en enda
slaglinje, och blott med yttersta klokhet och ihärdighet
kunde han hålla sina fåtaliga trupper tillsamman mot det
öfvermäktiga anfallet. Till slut sviktade den lilla skaran; öfverste
Hall låg skjuten och med honom nästan hela hans regemente*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
