Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 237. Slaget vid Lytzen efter A. Fryxell och G. H. Mellin m. fl. (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade ännu icke kommit öfver diket. Konungen red till dem.
Just som han kom fram, träffades deras öfverste af en
fientlig kula och stupade. Grustaf Adolf, som nu fick veta,
att hans fotfolk vek tillbaka, satte sig i spetsen för
små-ländingarne för att skynda det till hjälp.
Dimman utbredde sig åter öfver nejden; än glesnade
den, än blef den så tät, att man näppeligen kunde se några
steg framför sig. Konungen råkade in bland de fientliga
ryttarne. Flera af dem, som omgåfvo honom, föllo, och de
andra slöto sig närmare omkring honom. Hans häst fick
ett pistolskott genom halsen, och han själf träffades af ett
annat i armen. »Konungen blöder», ropade de omgifvande
svenskarne. »Det är ingenting, mina barn; raskt framåt!»
svarade han. Men, då smärtan blef häftigare, vände han sig
till hertigen af Lauenburg, som red vid hans sida, och bad
honom oförmärkt föra sig ur striden. Kort därpå träffade
honom ett nytt skott mellan axlarna. Han föll af hästen
och släpade ett stycke i stigbyglarna. Då flydde hertigen,
och af alla konungens följeslagare var en tysk hofsven
vid namn Leubelfing den ende, som fanns kvar. Han sökte
förgäfves lyfta upp konungen på sin egen häst. Därunder
framrusade ett par kejserliga ryttare och frågade, hvem
den sårade vore. Svennen vägrade att yppa det, men Grustaf
Adolf svarade själf: »Jag är konungen af Sverige.»
Ryttarne skola då hafva försökt att släpa den dyrbare fången
med sig, men i detsamma kommo nya hopar af småländingarne
och skrämde de fientliga ryttarne på flykten, sedan en af
dem gifvit konungen ett dödande skott genom hufvudet.
Konungens blodiga häst, som med tom sadel sprang
framför leden, var det första sorgebudskapet. Stålhandske sände
ilbud med underrättelse om olyckan till hertig Bernhard af
Weimar. Han meddelade den till generalmajor Kniphausen.
Denne svarade, att hans trupper vore i god ordning, och att
man kunde göra ett vackert återtåg. Då utbrast hertigen:
»Här är icke fråga om återtåg utan om hämnd, seger eller död.»
Därpå tog han öfverbefälet och kommenderade: »Framåt!»
Den svenska slaglinjen bröt åter fram med fördubblad
kraft. Högra flygeln kastade öfver ända de fientliga skaror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
