Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 237. Slaget vid Lytzen efter A. Fryxell och G. H. Mellin m. fl. (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
segerrikt fram, eröfrade ett batteri och vände dess kanoner
mot fienden. Bland de kejserliga uppstod en stor förvirring,
som ökades ännu mer däraf, att i trossen några krutvagnar
sprungo i luften med ljudligt brak. De trodde nämligen,
att de anfallits äfven i ryggen.
Då framstörtade oförmodadt en större kejserlig styrka
mot svenskarnes högra flygel, hvilken redan delvis råkat
i oordning efter det häftiga anfallet, och tvingade den att
skyndsamt vika tillbaka. Det var Pappenheim, trodde man
på svenska sidan, som nu kommit och ville uppsöka sin
konungslige motståndare för att med honom kämpa på lif
och död. Enligt all sannolikhet hade dock Pappenheim
deltagit åtminstone med sina ryttare i striden ända från dess
början. Pappenheims anfall blef afgörande. Då svenskarnes
högra flygel drefs tillbaka, råkade nämligen Nils Brahe med
fotfolket i den största fara. Han själf sårades dödligt, och
i hans brigader vardt stor manspillan under det kejserliga
fotfolkets förnyade anfall. Äfven hertig Bernhard af Weimar
nödgades draga sin flygel något tillbaka. Härmed slutade
svenskarnes andra anfall. Ett uppehåll i striden inträdde,
hvarunder täta dimmor å nyo lägrade sig öfver fältet och
skymde bort de båda härarna för hvarandra.
Kort därpå bröt solen åter fram genom dimman. Till
sin förvåning fick Wallenstein se svenska hären ännu en
gång rycka an i slutna led liksom vid slagets början. Den
andra linjen hade ryckt upp och fyllt de luckor, som
uppstått i den första under den heta kampen. Man hörde
trötta soldater ropa till hvarandra: »Kamrat, skola vi ännu
en gång däran?» och därvid gifva löfte att segra eller dö.
Vid nattens inbrott gingo svenskarne ännu en gång öfver
landsvägen, togo åter de sju kanonerna och trängde
oemotståndligt fram. Wallensteins soldater veko undan, och för
första gången måste denne fältherre gifva tecken till återtåg.
Hela Wallensteins här upplöstes i brådskande flykt,
men svenskarne, som voro för trötta att förfölja, stannade
kvar på slagfältet som segrare.
Det berättas, att en lifknekt, som blifvit sårad vid
korittli^fcns sida, företagit sig att med tillhjälp af tretton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
