Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 240 A. Axel Oxenstierna efter A. Fryxell m. fl. (III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anlitade dennes hjälp i synnerhet vid ordnandet af rikets
penningväsende. Men arbetet härmed blef för tungt för
den gamle. En dag vid ett rådslag i konungens egna rum
blef den sjuttioettårige rikskanslern så häftigt illamående,
att han måste ledas till sin boning. Här föll han i en så
häftig feber, att man från början fruktade, att sjukdomen
vore till döds. Då konungen fick underrättelse härom,
infann han sig vid den gamles sjuksäng för att taga af sked
af honom. Den döende gaf då konungen som tecken till
aktning och tillgifvenhet den dyrbara juvelring, som
Erankrikes härskare en gång gifvit honom. När döden
nalkades, frågade rikskanslern efter nyheter från drottning
Kristina. Då man berättade honom, hvad man hört om
henne, sedan hon lämnat Sverige, utbrast han: »Hon kommer
att ångra sig, det har jag sagt henne förut, men hon har
blifvit förryckt.» »Dock», tilläde han med en djup suck,
»hon är ändå den store Gustaf Adolfs dotter.» Dessa ord
voro de sista, som han yttrade. Den 28 augusti 1654 gick
han ur tiden.
Axel Oxenstiernas otroligt stora arbetsförmåga
underlättades af en stark hälsa och ett jämnt lynne. Han lät
hvarje dag hafva sin omsorg, och hans nattro stördes ej af
bekymmer för morgondagen. »Med kläderna», sade han,
»bortlägger jag mina bekymmer.» Endast tvenne sömnlösa
nätter, säges det, hade han upplefvat under hela sitt långa,
med viktiga arbeten och mångfaldiga omsorger fyllda lif.
Den första följde efter underrättelsen om konungens död,
hvilken grep honom djupare än något annat; nederlaget
vid Nördlingen medförde den andra. Men båda gångerna
återvände snart hans förtröstan och medförde »dagens
förhoppningar och nattens lugn».
Axel Oxenstiernas yttre var vördnadsbjudande. Ansikte
och växt voro fylliga; håret brunt, kortklippt och kammadt
bakåt, pipskägget krusigt, bredt och tvärklippt, tidigt
grånande liksom håret; pannan hög med djupa, jämnlöpande
fåror; ögonen mörkblå, stora, djupt liggande, med uttryck
af klokhet och välvilja men därjämte af allvar och
befallande öfverlägsenhet; munnen dold af läpp- och pip-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
