Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 241. Sverige vid medlet af sextonhundratalet efter C. T. Odhner (F)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En betänklig följd af den inbrytande yppigheten var,
att den medförde en förslappning i det religiösa allvaret,
den sedliga handlingskraften och den npphöjda
fosterlandskärleken, som är villig och mäktig att offra enskilda
fördelar för allmänt väl.
Det långvariga kriget bidrog ock att öka afståndet
mellan folkklasserna. Adeln riktade sig därunder med ära
och byte. Mången använde de förvärfvade skatterna till
att uppföra ett präktigt herresäte, där han sedan lefde som
en furste. Därjämte inkommo från de främmande landen
nya åsikter om adelns ställning. Hvarför skulle de svenska
stormännen behöfva stå efter de tyska furstarne i rikedom
och i myndighet öfver underordnade? Billigt vore, att
stormännen, grefvar och friherrar, vore kronans omedelbara
undersåtar, och att bönderna åter vore deras undersåtar.
Men dessa stormännens anspråk gillades icke ens af alla
adelsmän. Andra menade, att adeln visserligen skulle vara
det främsta ståndet i anseende och inflytande, men att alla
adelsmän skulle hafva lika rättigheter. Så började vid
denna tid visa sig en splittring inom adeln själf, mellan
hög- och lågadel.
För att kunna bestrida kostnaderna för kriget måste
skatterna gång på gång ökas. Bördan af dessa tryckte så
mycket hårdare, som den var ojämnt fördelad. Endast i
jämförelsevis ringa grad tyngde den på det rikaste ståndet,
adeln, som lättast kunde bära den, under det att de öfriga
stånden så mycket mer kände tyngden däraf. I synnerhet
trycktes allmogen hårdt af de höga skatterna, helst som den
därjämte måste underkasta sig andra, ännu svårare
olägenheter, såsom utskrifningen och friskjutsen. Nästan hvarje
år under det tyska kriget förlorade allmogen genom
ut-skrifning 4,000 af sina mest arbetsföra och kraftiga
medlemmar. Mångenstädes funnos icke mer drängar eller
bondsöner att taga, utan bonden själf måste gå ut, och många
hemman lågo öde af brist på armar att sköta dem. Men
friskjutsen ansåg dock allmogen som sin värsta plåga.
Rådsherrar och andra ämbetsmän skulle hafva fri skjuts
af bönderna på sina ämbetsresor. Samma förmån ägde ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
