Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen - 267. Esaias Tegnér efter B. Lundblad (IV) - 268. *Ur Svea af E. Tegnér (F)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan alla lefvande europeiska språk och har därigenom
fått ej blott en fosterländsk utan ock en världshistorisk
betydelse. Hvarhelst man i bildade land reser, nämnes
Tegnér med beundran.
Tegnérs lyckligaste tid var nu gången. I maj 1826
flyttade han till Växjö, till hvars biskopsstol han blifvit
kallad ett par år förut. Nu upphörde han visserligen icke
att öfva skaldekonst, men han diktade mer sällan. Sin bästa
kärlek ägnade han i Växjö såsom i Lund åt ungdomen.
Af de biskopliga plikterna fyllde han kanske bäst plikten
att öfva uppsikt öfver Växjö gymnasium. Detta läroverks
årsfester blefvo genom Tegnérs skoltal verkliga folkfester,
besökta ej blott från de aflägsnaste delarna af Växjö stift
utan äfven från grannstiften. De voro säkerligen i sin art
oupphunna i rykte och högtidlighet. Den, som fick höra dessa
tal, fjättrades oemotståndligt genom deras förträfflighet.
Biskopsämbetet passade mindre för Tegnér än
professorsplatsen. Svårmod, ärftligt i hans släkt, började lägga
sin tunga hand på hans hjässa. Ögonblick af sinnesförvirring
märktes. Han for då utomlands till en anstalt för
sinnessjuka, där han vistades några månader. Emellertid kunde
han redan inom kort återtaga sin verksamhet, men kraften
var bruten; nya nervslag förlamade honom. Den 2
november 1846 utandades han sin sista suck. Det var på
biskopssätet Östrabo strax utanför Växjö. Sorgefester öfver Esaias
Tegnér firades inom och utom Sverige. Tal och verser
tolkade sorg och kärlek, beundran och tacksamhet. På
Teg-nérsplatsen i Lund står hans bildstod. Tegnérs stoft
hvi-lar under ett enkelt marmorkors å Växjö griftgård.
268. Ur Svea.
Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
folk, som ärft hjältars land och deras dygder glömmer,
ur skuggan af min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söfver smickrets röst, hör sanningens en gång!
En annan sjunge fritt om våra tiders heder,
om våra nya ljus och våra milda seder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
