Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde afdelningen - 301. *Stenbocks kurir af C. Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, vissten I det bara
i Sveriges spridda tjäll,
där bön om seger sändes
med psalmen upp i kväll
i djupt försagda hjärtan,
ja, anaden blott I,
hvad dessa hofvar sade,
som dånade förbi! —
För första gång på länge
göt marssol ut sitt gull
pä Stockholms stad, då vakten
fick brådt vid Södertull.
»Kurir ifrån gref Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
för ryttaren och hästen,
halfdöda båda två.
Vid slussen störtar skymmeln,
han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
till slottet sig beger.
För kungahuset har han
ett krutröksvärtadt bref,
som generalen lutad
mot sadelknappen skref.
I borgen, byggd af Vrangel
på Riddarholmens ö,
med flygeltornens rundlar
vid strand af mälarsjö,
fru Hedvig Eleonora,
den höga ättemor,
ett stöd för Karlar trenne,
i sorg och oro bor.
Hur har i ångest fordom
hon vakat mången stund,
då maken stred vid Varschav’,
dä sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Poltavas dunderskall;
det bud, härnäst hon väntar,
kan vara Sveriges fall.
I sitt gemak hon sitter,
den gamla drottning god,
sondottern, stolts Ulrika,
istår stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
från pfalzisk underläpp,
och hela hofvet tiger,
man hör blott urets knäpp.
Men hvilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Bandrosor och peruker
en hviskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hofvet
tillbaka några fjät.
Af två drabanter ledes
en halft afsvimmad man,
i tunga ryttarstöflar
med möda vacklar han.
Hvart steg på golfvet lämnar
ett spår af Sveriges jord.
Han bjuder till att tala,
då tryta sans och ord.
Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn
den ädla frun sig reser ,
ur kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
och hofvet skåda får
en syn förutan like:
han sitter, och hon står.
Hon vinkar, och in bäres
en mäktig dryckesmugg,
där hög i drifvet silfver
kung Karl ses skifta hugg;
det renska vinet pärlar
vid kannans blanka rand;
hon räcker den åt krigarn
med stark fast åldrad hand.
»Som bra soldat, det ser jagr
er plikt I redligt fyllt,
af mig och af oss alla
I tacksamhet förskyllt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
