Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 318. En färd på Sognfjällen efter Oskar Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanta Bäfverälf uppkväller för att småningom och genom
många besvärligheter hinna Västerhafvets strand.
Solens klaraste middagsstrålar leka just i detta
ögonblick på isfältets skimrande yta. Nu blixtrar denna såsom
ett smycke af de dyrbaraste diamanter; nu är den klart
genomskinlig som den renaste kristall; nu åter skiftar den
i grönt och blått som de skönaste akvamariner och safirer,
och alla dessa olika färgskiftningar växla på mångfaldigt
sätt genom snabbt förbijagande skyars skuggspel.
Ofvanom jökeln reser sig ett mäktigt fjäll. Det kan
betraktas» såsom en fristående förpost för den bergsträckning,
som bildar högsta delen af Jotun- eller Sognfjällen. Dess
väggar synas delvis täckta med mjällhvit snö, delvis teckna
de sig mörkt skuggade, ja, nästan svarta, hvilket tager sig
tämligen hemskt ut mot den kallt ljusgröna färgton, som
luften alltid antager i närheten af den ständiga snön.
Bergets spetsar med en höjd öfver hafvet af femton
hundra till två tusen fem hundra meter äro branta och
taggiga; snödimman tyckes liksom haka sig fast vid dessa, och,
då ett svagt luftdrag sträfvar att bortföra de lätta skyarna,
hvirfla de sig uppåt, och man får en icke så otrogen
efter-härmning af halfutslocknade, rykande vulkaner.
Framför oss till höger finna vi oöfverskådliga snöfält
och höjder, och ändå säger man oss, att detta år är
snömassan ovanligt liten på fjällen. Länge sedan hafva vi
lämnat den sista dvärgbjörken bakom och under oss. Nu
nalkas vi snögränsen, vi hinna den, vi hoppa af våra hästar
för att kasta snöboll. Det är den 15 augusti. Luften
af-kyles hastigt. Den liknar närmast en af dessa klara och
kalla vårmorgnar i Stockholm, då nordan blåser; men den
har likväl något vida mer uppfriskande och är alldeles
befriad från den obehagliga, råa skärpa, som alstrar frossor och
andra sjukdomar. Här vet man ju knappt, hvad sjukdom
vill säga; här känner man tvärt om hälsan vara bofast, man
insuper den i hvartenda andedrag.
Vid vägen låg en liten stenkoja, förfallen, öde och föga
inbjudande. Likväl är den en välsignad tillflyktsort för
resande, som mötas af yrväder eller svåra stormar, och icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
