Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte afdelningen - 323. Hammerfest efter H. F. Gude m. fl. - 324. Västerhafvet efter A. E. Meinert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
middagstiden en ljusning, under hvilken man i närheten
af fönstret kan se att läsa. Denna dagbräckning varar
omkring en half timme. Stjärnorna stå därunder klart
tindrande på himmeln. Stundom upplyses nejden af fullmånens
matta sken eller af norrskenen, hvilka i dessa trakter äro
mindre sällsynta än i sydligare land. Är väderleken kulen,
härskar däremot dygnet igenom ett oafbrutet mörker.
Vid midten af januari blifver middagsbräckningen ljusare,
och, har dagen en gång brutit in, växer den fort. Allt
längre dröjer solen uppe, skillnaden mellan dag och natt
utjämnas, och slutligen blir ljuset ensamt det härskande. I
juni och juli ser man solen kretsa öfver himmeln utan att
någonsin gå under horisonten. Mellan middag och
midnatt råder nästan ingen olikhet i ljusstyrka.
Midnattssolens strålar blifva visserligen något blekare och mattare,
men de upphöra icke, ej heller förlora de sin värmande
förmåga. Under den solljusa midnattsstunden härskar i hela
naturen en högtidlig stillhet, men, så snart solen återtagit
sin fulla glans, väckas de spelande vindarna, afskaka sig
nattens bojor och flyga ur dimmornas famn ut öfver berg
och dal. Denna beständiga dag tillika med den stora
värmemängd, som utstrålas af solen, gör det möjligt, att säd kan
hinna mogna i dessa högt belägna trakter.
324. Västerhafvet.
Den del af Nordsjön, som sköljer Danmarks västkust,
kalla danskarne Västerhafvet. Detta haf är aldrig
fullkomligt lugnt. Till och med den mest stilla sommardag rulla
böljorna från den öppna sjön oafbrutet öfver reflarna vid
stranden. Därför fryser ej heller vattnet till ens under
den strängaste vinter. Aldrig tröttas det i sin ständiga
rörelse. Går man långs kusten, gripes sinnet ofta af
förfäran öfver den vilda, ödsliga naturen. På den ena sidan
utbreder sig det oroliga mörkblå hafvet. Blott mycket
sällan s,er man ett fartyg där ute, ty skeppen söka att så
mycket som möjligt undvika den förskräckliga jylländska
västkusten, som hotande höjer upp sina hvita »klitter» i luf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
