Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette afdelningen - 391. Upptäckten af sjövägen till Indien och af Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kolumbus orubbliga lugn ingaf emellertid beundran ock
förtroende hos hans besättning. Utan att tröttas stod han
dag och natt på däcket med sänklod och kikare, sof
blott-några få timmar och antecknade äfven det minsta, som han
iakttog. Där han varseblef ängslan och nedslagenhet, där
talade han vänliga ord och uppmuntrade de knotande med
löften; och förvånande var det välde, som han öfvade öfver
sinnena.
Sjöfolkets ängslan och förskräckelse tilltog dock med
hvarje dag. När skeppen kommo inom passadvindarnas
område, fördes de af en ständig östanvind med pilens fart mot.
väster. Denna omständighet försatte sjömännen i ny
bestörtning, ty de höllo det för omöjligt att kunna komma
tillbaka till fäderneslandet, då ständiga östanvindar blåste
på denna del af hafvet. Därtill kom, att do snart sågo hela
hafvet täckt af gräs. De trodde sig vara vid hafvets ände
och fruktade att stöta på klippor och skär. Snart
förvandlades deras fruktan till förtviflan. De trodde sig gå en säker
undergång till mötes, och de mest försagda ställde med
raseri sin anförare till ansvar. De hotade att kasta honom öfver
bord, så framt han icke vände om på ögonblicket.
Kolumbus ingaf dem dock förhoppning, att man nu vore nära land.
Han trodde detta så mycket säkrare, som åtskilliga sjöfåglar
syntes.
Men fåglarna försvunno åter. Solen gick upp och ned,,
och ännu flögo fartygen pilsnabbt mot väster.
Sjömännens-förtviflan kände numera inga gränser. De ville bära händer
på Kolumbus. Endast den tanken, att de icke hade någon,
som skulle kunna föra dem tillbaka, när han blifvit mördad,,
afhöll dem ännu från att taga hans lif. Han begärde
ytterligare tre dagar. Om man efter den tiden ännu icke såge
något land, så skulle han vända om. På detta villkor ingick
hans manskap med motsträfvighet.
Antingen detta nu var blott en lycklig ingifvelse, eller
han hade mera bestämda tecken till land, nog af, redan
följande dagen nådde lodet botten. Rör och en kvist med röda
bär kommo flytande, och landfåglar satte sig på masterna.
Solen hade nyss gått ned. Ännu såg man ingenting, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>