Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Fortællinger og digte - 121. Fuglar. Fra Garborgs «Haugtussa». Med billede av Elisabeth Sinding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tirli-ti! segjer lerka;
ho sviv Tinder kvelven fritt.
Kvar gong ho tirlar i
morgou-stundi,
det kitlar i hjarta mitt.
Vi—vipp! segjer vipa,
ho rid seg so høg ein hest.
Fjør hev ho i hatten, og
fiøyels kufta,
og kvite silke vest.
Eg kjenner so vel dei væne
egffi
i grone tuve-reir.
Eg tok deim; men mori bad
so saart;
— eg gjer det aldri meir.
Men heluna, væue brune fuglen
med svarte fiøyels barm, —
li var gong ho fløytar paa.
lynggraa tuva,
daa vert eg i hjarta varm.
Men heluna, væue
brune-fuglen,
som stig meg so stillt imot, —
kvar gong ho fløytar paa
lynggraa tuva,
det græt meg i hjarterot.
Kvelven: hiinmelhvælvingen. — Rida høg hest: sitte eller
fare hoit oppe (saaledes om smaatinrn naar en bærer ilem paa
akslenc-Heluna; heiloen, regnpiperen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
