Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 13. Den lille plöjaren. Efter Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svag han ser ut, förmår han ändå att borra en mängd
gångar i jorden. Är marken hård, så äter han sig fram
genom den — alldeles som barnen i sagan om pannkaksberget.
Fram skall han! Så luckrar han upp jorden, så att
växternas rötter får lätt att leta sig väg och luft och regn tränger
långt ned i marken. Nattetid kryper masken upp till
jordytan och drar ner multnande blad och andra växtdelar i
sina rör; sådant äter han gärna. I jorden, som han slukar,
finns också ämnen, som han lever av. Allt, vad han ätit,
ger han ifrån sig uppe på jordytan. Du har nog sett de
egendomliga små jordklumpar, som hoptals ligger på marken,
särskilt om morgnarna. Med dem göder daggmaskarna jorden;
på ett år bildas därigenom ett nytt jordlager, som är ungefär
Va cm. tjockt.
I en trädgård, som är så där en lOCTsteg i fyrkant,
finns det omkring 100,000 daggmaskar. De kryper upp och
ned, upp och ned i sina rör. Du kan tänka dig, vilka
mängder av de undre jordlagren, som daggmaskarna på
detta sätt för upp till jordytan! En engelsk
naturforskare lät beströ ett fält med kritstycken. Så fick det ligga
orört i 29 år. Då lät han gräva ett dike genom fältet, och
se — kritlagret hade sjunkit nära 17 cm. djupt ned. Det
mesta av jorden ovan kritlagret hade maskarna under årens
lopp fört upp och hopat där. Ett så stort och viktigt arbete
har daggmasken fått sig anförtrott i världen, och vi
föraktar honom och trampar honom under våra fötter. Men när
vi går på den mjuka, gräsbevuxna skogsstigen, borde vi tänka
på denne lille jordbrukare, som går i det tysta under jorden
och plöjer och arbetar. Gjorde han ej det, så skulle inte
gräset kunna växa eller blommorna dofta så skönt.»
Erik såg fundersam ut.
»Du kan få höra mer om honom», fortsatte far. »Om
människorna alldeles kalhugger skogen, så att sol och blåst
kommer åt att torka‘ut marken, flyr daggmaskarna bort
därifrån. Du vet nog, att de tycker om fukt — när det regnar,
kommer de ju upp till ytan. Men sedan daggmaskarna
flyttat bort, hårdnar jorden, och så kan intet annat än ris och
ljung trivas där, och det blir en ödemark.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
