Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 18. Kråk-Lars. Av L. Furö. Från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna stadigt fast den andre en lång stund, innan han släppte
honom.
Nästa dag skulle bråkmakaren hämnas. Han var
skolans yppersta man i att draga fingerkrok, och nu erbjöd
han Lars att försöka på. Det skulle vara som ett slags
tvekamp, förstås. Lars var inte mångordig. Han krökte
långfingret i den andres, och så knep han ihop handen som en
hovtång. Någon tvekamp kunde man egentligen inte kalla
det. Lars lade handen på ryggen och travade runt omkring
hela gården med den andre efter sig. Denne småtjöt hela
tiden och kunde ej få lös fingret, vilket satt som i ett
skruvstäd.
Efter detta behövde man inte pröva Lars vidare. Vi
hade fått reda på hur det förhöll sig med honom.
Men att han kom att heta Kråk-Lars, det gick så till.
En dag stodo vi pojkar och sågo på några kråkor, som
hade satt sig i sinnet att tukta en av sina kamrater. Det
gällde livet. Vi andra stodo och hade roligt åt det. Men
Lars sprang fram och jagade* bort de ilskna fåglarna och
tog med sig den stackars misshandlade kråkan, som inte
orkade flyga längre. Han skötte om henne och vårdade henne,
tills hon blev tam och trogen som en hund och var omkring
honom och efter honom bittida och sent.
Men det. som tog oss mest, det var den där gången vid
brunnen. Vi hade en brunn ute på gården, en djup och
trång brunn, som varken hade lock eller stängsel. Och
läraren hade en liten rar flickunge på fyra år. En dag under
rasten, då hon traskade omkring där borta vid brunnen, föll
hon huvudstupa ned i den. Vi skreko, så att det kunde
höras lång väg. Lars var den ende, som icke gav ett knyst
ifrån sig. Han kastade av sig tröjan och mössan, kröp in i
brunnsöppningen och gick nedåt på det sättet, att han
ömsevis satte armbågarna och knäna mot väggen i brunnen.
Det gick så säkert, som om han hade haft en trappa. Så
fick han ett rep, och flickungen kom upp, medtagen men
oskadd.
Året därpå blev Lars anmäld till nattvardsläsning.
Läraren satte under betyget: »Var inte alltför sträng mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
