Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 9. Djuren äro rädda. Efter Eugenie Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9. Djuren äro rädda.
En ekorrunge är visst den muntraste lilla varelse, som
finns i världen. Nog vore det roligt att vara han, där
han sprittande av levnadsglädje kilar omkring med sina
bröder och systrar bland grangrenarna. Nu tar han ett
långt skutt till närmaste gran, nu är han nere på marken
och kilar ;över mossan på sina små lätta fötter, så upp
i närmaste gran igen. Så far han med små hastiga hopp
från gren till gren och från gran till gran, medan han
ger till små fröjdeskrik och kikar omkring sig med sina
pigga, svarta ögon.
Ekorre.
Å, den som kunde få fatt i honom! Den, som bara ett
endaste litet tag kunde få hålla om hans lilla kropp och
se på honom på riktigt nära håll och smeka hono:m!
Ekorrungen visste inte, hur Greta längtade efter
honom, där hon låg i mossan och tittade upp efter
honom. Hans föräldrar hade sagt åt honom att taga sig i
akt för människobarnen, de stygga människobarnen, som
kasta stenar och riva ned bon och trampa ner och förstöra
i skogen. Om han bara hade vetat, att Greta var Greta,
så kanske han hade tagit ett skutt rakt ner i hennes famn.
Men nu vågade han inte för aldrig det komma henne så
nära, att hon kunde räcka honom med sina små händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
