Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 20. Småfågelkvitter. Efter Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, det voro de alla med om, och så röstade de då.
Men del blev bara ett förfärligt pipande och kvittrande,
som det inte var den ringaste reda uti. Så det dugde då
inte.
»Nej, vi får försöka något annat», sade domherren och
såg sig om med myndig min. »De, som röstar för att stanna
kvar, ställer sig på min högra sida, och de, som vill flytta,
på min vänstra.»
Det var ett gott förslag, tyckte alla, och så flockade
de sig på båda sidor om domherren, som satt uppe i
rönnen och skulle räkna.
»Där har jag nötväckan och sidensvansen», sade han,
»det var två; och talgoxen, sparven, entitan, grönsiskan,
hämplingen, rödstjärten —»
»Nej. jag ber så mycket», inföll rödstjärten, »jag hör
till det andra partiet! Jag tänker visst inte stanna kvar
här i kylan.»
Hämplingen och den lilla gärdsmygen visste inte
riktigt, hur de ville. De flaxade över från det ena partiet till
det andra och förvillade räkningen för domherren. Och mitt
uppe i alltsammans kom den granna nötskrikan flygande.
Hon skrek och väsnades, flög hit och dit och härmade än den
Domherren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
