Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 22. *Vingar. Av Albert Gellerstedt - 23. En koskötare. Av Ann-Margret Holmgren (Folkskolans barntidning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22.
En sidenkappa,
en fin och grå,
det vill jag ha!
Och sammetshätta
att ha uppå,
en, som är bra!
Och giv mig sedan
scharlakansväst
och domherrvingar
uppå mig fäst!
Vingar.
Sen skall jag fara
med fågelfart
till frostig gren,
som lyser lika
så grant och rart
som ädelsten.
Bland rönnens klasar
blir ingen nöd,
och jag blir fri till
min bleka död.
Albert Gellerstedt.
23. En koskötare.
Du tror kanske, att det är en lätt sak att s,köta kor.
Det är bara att ge dem mat och dryck, mjölka dem och
lägga rent strö, tänker du.
Nej, tala vid Pettersson, så får du höra! Var ko har
sitt särskilda lynne och fordrar behandling därefter, om
hon skall bli en bra ko.
Ingen kan sköta kor, som ej först lär sig att tycka om
och förstå dem. Det är det viktigaste av allt. Är man inte
god och öm mot korna, trivas de inte och mjölka inte bra.
Man får inte glömma, att innan man börjar mjölka, skall
man klappa kon och tala vänligt med henne. Likaså sedan
man slutat att mjölka henne. Då skall hon ha en vänlig
klapp till tack, annars bryr hon sig inte om att ge dig så
mycket mjölk hon kan,# och det är ju inte underligt.
Varför skulle hon ha lust att ge en stygg, otacksam
människa all sin rara mjölk? Det är för mycket begärt.
Hon kan hålla inne en stor del av sin mjölk, och det gör
hon också, om man inte är snäll mot henne. Blir hon ond
och förtretad, så sparkar hon omkull mjölkbyttan och har
ingen håg att äta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
