Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 30. En vargunges öden och äventyr. Efter Jack London. Från engelskan - 3. Hungersnöd - 4. Fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3. Hungersnöd.
I likhet med de flesta av vildmarkens djur fick
vargungen tidigt göra bekantskap med hungersnöd. Det kom en tid,
då intet fanns att äta i lyan. Först gnällde vargungarna och
jämrade sig, men sedan so vo de för det mesta. De fingo ett
slags sömnsjuka av hunger. Där hördes inte längre något
spottande och bjäbbande, inga små utbrott av ilska, inga
morrningsförsök, och de äventyrliga strövtågen mot den
avlägsna, vita väggen upphörde alldeles. Vargungarna siovo, och
livslågan inom dem flämtade matt och ville slockna.
När den lilla vargungen efter någon tid vaknade upp
och åter började fatta intresse för den ljusa väggen, fann
han/ att (antalet av lyans invånare minskatsi. Han Jiade
ej mer än en syster kvar. De övriga syskonen voro borta. När
han blev starkare, var han nödsakad att leka ensam,: ty
systern låg där utan att lyfta huvudet eller göra en enda rörelse.
Hans lilla kropp blev snart fyllig av köttet, som han nu fick,
men för henne kom födan för sent. Hon fortfor att sova —
ett litet skelett överdraget med hud —, och livslågan inom
henne flämtade allt mattare, tills den slutligen slocknade helt
och hållet.
Därefter kom en tid, då den ensamma vargungen inte
längre såg sin fader komma och gå genom den ljusa väggen,
lika litet som han såg honom ligga och sova där borta.
Varghonan visste, varför han aldrig kom tillbaka. Men det fanns
intet sätt för henne att meddela den lille, vad hon visste.
4. Fara.
Då modern lämnade vargungen ensam och gick ut på
jakt, brukade han märkvärdigt nog hålla sig på avstånd från
den ljusa* väggen. De häftiga knuffarna från moderns nos
och tass hade så småningom inpräglat hos honom, att det var
förbjudet att nalkas den ljusa väggen. Men därtill kom, att
en instinktmässig fruktan nu börjat vakna hos honom. Under
hans korta liv hade ännu ingenting hänt, som kunnat göra
honom rädd. Och likväl fanns det fruktan hos honom. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
