Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 30. En vargunges öden och äventyr. Efter Jack London. Från engelskan - 5. Ut i världen! - 6. Det första villebrådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det okända rullade honom framåt till någonting rysligt,
och han kunde inte föreställa sig, vad det var. Han kved
och gnällde utan uppehåll. Detta var en helt annan
belägenhet, än då han i hålan låg stel av fruktan, medan det
okända lurade på honom utanför. Nu var han ju i det okändas
klor. Tystnad skulle inte tjäna till någonting.
Men sluttningen blev jämnare, och dess nedre del var
gräsbeväxt. Här saktades farten. När vargungen slutligen
upphörde att rulla, gav han till ett sista hjärtängsligt
gnällande och därefter en, långt utdragen jämmer. Men strax
därefter började han, som om ingenting hänt^ slicka bort
leran, som hade fastnat på honom. ,
6. Det första villebrådet.
Vargungen var född till att jaga levande föda, men det
visste han inte. Han hade endast ätit det, som hans mor
dödat och krossat åt honom. Men nu stötte han på villebråd
en bit från älvstranden. Det var genom ren drumlighet
han råkade på det sinnrikt dolda ripnästet. Han föll rakt
ned i det, då han försökte gå längs stammen av en
kull-fallen fura. Den murkna barken gav vika under hans fötter,
och med ett förtvivlat tjut gled han utför den kullriga
sluttningen. Han trillade ned bland grenarna på en liten buske och
stannade inte, förrän han kom till buskens rot, där han
plötsligt befann sig mitt ibland några stycken ripungar.
De började pipa, och i början var han rädd för dem.
Men så märkte han, att de voro mycket små, och då blev
han djärvare. De rörde på sig. Han satte sin tass på en av
dem, och rörelserna blevo häftigare. Detta roade honom.
Han luktade på fågeln och. tog den i munnen. Ungen stre^
tade mot, och i samma ögonblick fick han en känsla av
hunger. Han bet ihop sina tänder, och blod fuktade hans tunga.
Han tyckte det var gott. Han åt upp den ripungen och de
övriga också. Sedan slickade han sig om munnen och skulle
så försöka att kravla sig ut ur nästet igen.
Men då möttes han liksom av en virvelstorm, och han
blev både förvirrad och förblindad genom ett häftigt
susande av vingar och ursinniga slag. Han gömde sitt huvud mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
