Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 31. Ur Gammelgäddan i Vassviken. Av Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Silverling, »har en hel hög maskar i en skreva där borta.
Det är för resten ett sant nöje, men det begriper inte ni
rödfenor. Ni slukar hela masken, och så sitter ni där och
sprattlar med kroken i magen. Nej, man ska vara kvick i
vändningarna och försiktig på samma gång. Man ska
komma kilande och nypa en liten bit i taget, tills kroken hänger
där ren och dinglar. Så här ska det gå till.»
Han slog ett par slag med stjärten och sam bort till
en lång ma,sk, som ringlade sig i vattnet strax ovanom vålen.
Han bet av en bit, släppte den i förbifarten framför
abborren, gjorde en lov och vände om till masken på nytt. Men
nu kom han inte igen. Abborren såg honom med ens
försvinna i höjden. Han vred och kastade sig, så det lyste och
blixtrade genom det grågröna, strimmiga dunklet.
»Tack för bjudningen!» ropade abborren efter honom.
»Det gör mig ledsen, att värden själv inte får vara med på
kalaset.»
Så dök han hastigt in i risvålens svarta snår. — Han
hade sett en väldig, mörk skugga komma glidande tyst och
lömskt genom vattnet.
Det var Gammelgäddan, som var ute på rov. Hon strök
sakta runt vålen ett tag; så ställde hon sig i skuggan och
väntade. Hon slöt ögonen till sju åttondelar för att inbilla
folk, att hon sov — hon såg alldeles tillräckligt med den
återstående åttondelen — och rörde inte en fena.
Gammelgäddan var ganska storväxt. Säger man, att
hon vägde tjugo kilogram och var två meter från sitt
horniga gap och till yttersta stjärtspetsen, så skarvar man
inte något att tala om. Att hon också var tämligen glupsk
och svår att ha i maten, behöver nog inte särskilt påpekas,
lika litet som det sorgliga förhållandet, att hon var
Vassvikens buse och utövade ett enväldigt skräckregemente i hela
denna del av sjön.
Det hade hon hållit på med i åtskilliga år. De äldsta
abborrarna där i trakten mindes henne från sin barndom,
och hon var »ren gammal då». Åtskilligt hade hon också
varit med om. När hon någon gång händelsevis var mätt
och följaktligen vid gott lynne, kunde hon ställa sig i vass-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
