Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 38. En fiende. Av Nanna Bendixson (Folkskolans barntidning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När gossarna väl fått Nils kvällsgöromål undangjorda,
gick den sistnämnde in och satte helgdagskläderna på sig.
Han försökte att se morsk ut, nä,r han gick förbi mor, men
det ville ’inte riktigt gå. Det kändes tjockt och otrevligt
i halsen.
Men tänk ändå, att han hade rått p’å mor! Hon var
minsann inte att leka med; det visste både drängen och
pigan och grannarna med för resten. Just som en karl styrde
och ställde hon på gården, som hon ensam skött sedan fars
död. Det var många år, sedan far dog. Nils mindes honom
knappast, och mor talade aldrig om honom.
Fram emot klockan nio voro Nils och Oskar framme
vid Grönvik. Det var lördagsafton, och ungdomen var
därför ledig och hade lust att roa sig. Lotteriet var redan
undanstökat, och man hade nu samlat sig i och utanför en
loge. Där inne dansades, och utanför bjöd rättarns Olle på
brännvin. Kring honom hade en mängd karlar och pojkar
skockat sig, och Nils och hans kamrat slöto sig till de
sistnämnda.
Nils såg sig omkring. Där funnos många bekanta, bland
dem den unge smeden, som Nils beundrade så både för hans
styrka och för hans ståtliga v,ä,xt och hållning.
Men vad var det åt honom i dag? Nils såg nogare på
honom. Var det verkligen han, denne slankige, löjlige karl,
som sviktade på benen och talte med lallande röst?
Nils såg på brännvinskaggen — nu förstod han!
Visserligen hade mor hållit honom mycket avstängd från folk,
men druckna män hade han dock sett förr. Men det var
blott fiskköparens drängar, vilka voro kända såsom dåliga
karlar, samt skepparen, den gamle gubben, som ej heller
dugde till något ordentligt. Att duktiga, starka, hyggliga
karlar kunde bli så, det hade Nils aldrig trott.
Han blev röd av blygsel och ville smyga sig bort, då
ett skallande skratt från pojkhopen kom honom att stanna.
Det var smeden, som tappat sin mössa, och som
förgäves försökte taga upp den igen. Pojkarna sparkade den
åt alla håll, och han raglade efter, brummande och svärjande.
Hur kunde de våga! Nils mindes, hur hövligt de bru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
