Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 47. Ogräset. Av Carl Ewald. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huvad, och därför tog det tid. — Men mot aftonen hoppade
en hare in på ängen.
»Rädda mig! Göm mig!» ropade han. »Bondens hund
Trofast är efter mig.»
»Kryp ner där bakom gärdesgården», sade kardborren,
»så ska jag stå för dig.»
»Du ser mig just inte ut att kunna göra det», sade
haren, »men nöden har ingen lag.»
Och så gömde han sig bakom gärdesgården.
»Nu kunde du till tack ta några av mina frön med dig in
på åkern», sade kardborren, bröt av ett par av sina många
huvuden och satte dem på haren.
Strax därefter kom Trofast travande upp över ängen.
»Hunden är här!» viskade kardborren, och med ett
språng satte haren över gärdesgården in i rågen.
»Har du inte sett till haren, kardborre?» frågade
Trofast. »Jag märker, att jag blivit för gammal att jaga. Blind
är jag på det ena ögat, och mitt väderkorn börjar att bli
dåligt.»
»Sett honom har jag visst», sade kardborren, »och om
du vill göra mig en tjänst, skall jag visa dig, var han är.»
Det ville Trofast gärna, och kardborren fäste några av
sina huvuden på hundens rygg och sade: »Gno dig nu blott
mot stättan där borta, så att mina frukter faller av. Men
där skall du inte söka efter haren, ty för en liten stund
sedan såg jag honom springa in i skogen.»
Trofast lade kardborrarna på åkern och luffade åt
skogen till.
»Så fick då jag sörjt för mina frön», sade kardborren
och log helt förnöjd för sig själv, »men inte vet jag, hur det
skall gå för tisteln och maskrosen och blåklockan och
vallmon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
