Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 2. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning hade så smått meddelat sig åt honom med, så
han stannade lugnt ute, när de andra knogade i väg in.
»Ha igen dörrn!» dundrade en grov röst.
Hade Ante i denna stund bara gjort en halv vändning
utåt igen, så skulle hela skaran besinningslöst ha störtat
med ut, ifrån tak över huvudet, från värme och hopp om föda,
så förskräckta blevo de.
Där borta från spiselhållet kom den rytande rösten
från en. som alldeles säkert, såsom Maglena räknat ut det,
hade ett öga i nacken. Ja, det såg mest ut, som om bägge
ögonen funnits där. För svarta, stora glasögon lyste mitt
i bakhuvudet. Eldrött hår hade han, och han syntes icke
behöva vända sig eller ens röra sig för att se på dem, som
kommo in.
Barnen stodo ändå mol tysta, lik en skrämd skara
förvillade små lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande
ögonen i den rödhåriga nacken eller på mannens till
armbågen bara, håriga armar, som lyftes och sänktes med något
glänsande vasst, som hän höll i de grova, hopknutna
händerna.
»Det är hundturken vi har kommit till», viskade
Maglena med tänderna klapprande av rädsla.
»Då äter han upp oss! Jag går ut och ser efter, vad
Månke gör åt Gullspira, jag», sade Per-Erik. Han klämde
tyst upp dörren med foten och gled ut med hastigare fart,
än han kommit in. Anna-Lisa höll på att följa med honom.
Men hon fick ögonen på en tallrik med kall gröt, som
stod på spisbänken, och den synen liksom höll henne fast
inne.
Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante, så
att han nästan lyftes från golvet. Han viskade åt dem att
vara tysta — hade väl vett om vad som brukades, när
man först kom in till folk: att stanna vid dörren och tiga,
tills man blir tilltalad.
Men Märta-Greta, minsta lill’stintan, mors gullhjärta,
som hon så nyss hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var
rädd, och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på
alla vis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
