Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 2. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han knöt nävarna hårt och grinade med sammanbitna
tänder för att hålla inne med vad en karl, som hade så många
små att hålla sig uppe inför och att ta styr på, måste
hålla inne med.
»Barn, barn då, är ni tokiga! Yi är hos främmande
folk. De kör ut oss, om ni håller på så här.»
Var det likt, det, att »barnen» skulle tiga vid en sådan
darrande, halvsnyftande tillsägelse? Såg Ante ut så där,
och lät han så underlig och gråtfärdig* så var det då riktig
fara å färde.
Oj, oj, vad det blev för en vinande olåt i skriket!
»Var är det folket från, som kommer med ett så lett
sätt att hälsa? God dag och Guds fred brukar en annars
säga.»
Glasögonkarlen vände sig långsamt om. Nu blevo
barnen med ens mol tysta av häpnad. Kan man tänka, han
hade ögon även mitt emot nacken, i ansiktet, som
vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam men inte
alls ondskefull uppsyn.
»Vem har haft så litet vett, att han släppt ut bara
småfolk nu i hårdårstider, och då vargen stryker kring
knutarna ?»
Ante steg fram, så långt han förmådde med det tunga
släpet av de små om benen.
»Det är ingen, som släppt ut oss. Yi har gått själva,
för lillstugan våran är tom på både far och — mor —»
Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
»Men ni har väl kommun och fattigvård? Det blir
för den här socknen att forsla en så’n här hop tillbaka dit.»
»Det är hårdår. Alla därhemma har det smått. Ingen
vill ta småstintorna för annat än för att få pengar för dem
— och mor var så rädd om dem.»
Ante teg åter, sväljde och sväljde och bet ihop tänderna.
»På det viset!» — Glasögonkarlen spottade och visslade.
»Men ni har väl fattighuset, i fridens dar!»
Han vände sig helt om på stolen — barnen började åter
darra för den grova, dånande rösten.
»De är så osams där för jämnan, hjonen. Inte får barnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
