Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 2. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så går jag ut efter mer att lägga på elden», tillfogade
Ante. Utan att vänta på svar var han ute.
»Käre, låt mig få lägga strömmingen på halstret! Det
brukade jag göra hemma», ivrade Maglena.
»Ta hit en tvaga, så kan jag sopa av golvet», pep
B,rita-Kajsa, som snålt såg på, huru strömmingen började fräsa och
sprätta på halstret.
»Etta-Eta topa dolve å», ivrade allra minsta tvååringen
och räckte fram handen efter något att sopa med.
Glasögonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt. En
hade väl aldrig sett en slik liten piga.
Ante kom tillbaka in med fånget upp till näsan fyllt av
långved utifrån backen, där han sett, att det fanns, när han
kom till gården.
Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämds
igen dörren för Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram
i dörröppningen, och när hon blev lämnad utanför, uppgav
ett hjärtskärande bräkande. Ante släppte veden i golvet.
Han stod med nedslagna ögon. Han hade ju för allt nytt,
som tagit- honom, rent glömt bort, att även en get följde
med i sällskapet.
Det var inte utan, att glasögonkarlen nu vart sint. »Vad
är det för fasoner ? Har en nånsin hört, att man
vintertid drar getter med, när man ger sig ut på —». Han höll på
att säga »tiggeri». Men det var någonting i Antes fasta,
allvarsamma ögon, som höll honom tillbaka.
»Geten där hade väl inte behövt känna nå’t ont av att
auktioneras bort heller ?»
»Gullspira är van att vara med barnen, och sen hon fick
killingar, har hon mjölkat så bra. Småstintorna hade for länge
sen gått åt, om inte hon hade varit. Jag lovte mor, då hon dog,
att Gullspira skulle få följa med oss. Mor visste, att en kan
ha mycket gott av en get, när en ingen mat har åt de små
— så jag tog Gullspira med oss.»
»Hon skulle inte trivas hos andra än oss heller»,
försäkrade Maglena stolt.
»Ja, och för den delen har jag då tagit foder med åt
Gullspira, så en behöver då inte ängslas för det», sade Månke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
