Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 56. När far och mor hade ont om pengar. En julberättelse. Efter Bernt Lie. Från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vaggan vid mors säng gick ännu helt sakta. Lillen hade
väl varit orolig då, men nu somnade han visst. Tora hade
just vaknat av något, som nu teg, men som hon visste hade
ljudit, och då far suckade i sängen och sade: »Ja, ja, mor,
ja, ja!» så förstod hon, att far och mor legat och talat med
varandra, och att det var det, som hon hade hört i sömnen.
»Men tror du rakt inte, att du får löneförhöjning?»
frågade mor.
»Det är inte gott att veta, ser du...»
»För om du finge det, så kunde vi ju förtjäna så
mycket, att vi snart nog kunde komma ifrån skulden. Tror du
inte det?»
»Ja», sade far, »men så länge det ännu är osäkert,
måste vi rätta oss efter vad vi ha.»
»Ja, och försöka spara på alla håll och kanter.»
»Stackars mor, det är nog snart inte flera håll och
kanter att spara på, det vet jag nog.»
»Å, vet du, vi kunde ju kanske dra in något på
hushållet ...»
»Men barnen måste ju ha mat, förstår du väl.»
»Ja, men kanske vi kunde ställa det billigare.»
Så blev det tyst igen en stund. Tora låg och hörde
alltsammans. Mor vaggade helt sakta ännu ett par gånger.
Och det var så tyst, så tyst; lågan i nattlampan flämtade
till. Så stannade vaggan.
Nu sade far: »Ja, ser du, mor, med Guds hjälp får
jag nog den där löneförhöjningen.»
»Å, egentligen behöver vi det ju inte så nödvändigt
heller. Vi kan nog spara in de kronorna, så att vi kan betala
skulden.»
»Å, du är så rar, lilla mor!» sade far, och Tora kunde
se far lägga armen om mors huvud och kyssa henne.
Så blev det tyst. Om en liten stund sovo både far och mor.
Lilla Tora låg och tänkte. Hon tänkte på något, som
liknade ett hål, ett riktigt otäckt hål på en klänning eller
strumpa med upprivna kanter, så att det var svårt att laga
— det fick nog sättas en lapp under. Det hålet var skuld.
Men när det kom en lapp under av nytt, starkt tyg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
