Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 65. Hösåtarna. Av Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När han hade hunnit upp till kyrkbacken, satte han
sig på stättan, som ledde över kyrkogårdsmuren. Lindarna
där inne stodo orörliga, och kyrkfönstren glödde i
midsommarnatten, och klockstapeln såg ut som en stor gubbe med
hatt, men lika modig var han för det.
»Hösåtar, hösåtar, ohej!» ropade han. »Varför kommer
ni aldrig till mor mins stuga?»
Men då stack det till i honom, och han fick stora ögon,
ty nu började hösåtarna röra sig igen, fast han själv satt
stilla. De stötte med sina träspjut och tassade och pustade,
och det knastrade i höet, och långsamt och tungt och
vaggande kommo de rad efter rad upp till muren och samlades kring
gossen. Där stötte de alla med ens sina träspjut i marken,
och den största och lurvigaste hösåten böjde på huvudet och
sade: »Vi hörde dig ropa oss. Vad önskar du, barn? Vet du
inte, att jag är den väldige Solvolme, hösåtarnas kung!»
Nu var det åter slut med modet hos Tjuv-Kajsas pojke,
och han satt på sned och bet i pekfingrets knoge och kunde
icke finna på något annat än att med den svagaste och
ängsligaste viskning taga om sitt: »Hösåtar, hösåtar, varför
kommer ni aldrig till mor mins stuga ?»
Solvolme fortsatte att tala, och hans stämma lät som
mullret, när lastade skrindor rulla in på en loge. X
»Vad talar du om mor dins stuga? Vilken trevnad och
välfägnad har du där att giva mitt följe? Vem bjuder gäster,
som icke kan mottaga dem? En gång i forna tider i ett
avlägset land samlades min skara var sommar hos en fredsäll
hövding, som hade ett slott av bara vit marmor.
Hövdinga-dottern brukade själv komma ned till oss med sin silverskära,
och hon var så fager, att jag ville kora henne till min
härskarinna och brud och aldrig lämna henne. Men jag bedrog
mig på henne, ack, jag bedrog mig! En sommar, när vi
återvände, hade den fromme hövdingen dött, och genast lät hon
hamra sin skära till ett svärd och trädde en bry nja över sin
dräkt och steg till häst med allt sitt folk. Brand och härskri
fyllde luften, och dag för dag glesnade min skara, ty
hösåtarna trivas aldrig bland våldsdåd och svärdshugg. Ingen
omhuldade oss längre. Jag var den siste, som dröjde, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
