Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röda ben och pratade egyptiska. Det språket hade han
lärt av sin mor. Runt omkring åkrarna och ängarna lågo
stora skogar och mitt i skogarna djupa sjöar. Ja, det var
riktigt vackert därute på landet. Mitt i solskenet låg en
gammal herrgård med djupa kanaler runt omkring, och
från muren och ned till vattnet växte stora
kardborr-blad, som voro så höga, att små barn kunde gå raka under
de största. Det var lika villsamt där inne som i den
tjockaste skog, och där låg en anka på sina ägg. Hon skulle
ligga ut sina små ungar, men nu yar hon nästan trött
på det, därför att det räckte så länge och hon så sällan fick
något besök. De andra ankorna tyckte mera om att simma
omkring i kanalerna äJi ait springa upp och sitta under ett
kardborrblad och snattra med henne.
Äntligen knakade det i det ena ägget efter det andra.
»Pip, pip!» sa’ det. Alla äggulorna hade blivit levande
och stucko ut huvudena. »Rapp, rapp!» sa’ hon. Och så
rappade de sig, allt vad de kunde, och tittade åt alla sidor
udder de gröna bladen. Och modern lät dem titta, så
mycket de ville, ty grönt är bra för ögonen.
»Vad världen ändå är stor!» sa’ alla ungarna, ty de
hade nu bättre svängrum, än då de låg^o inuti ägget. »Tror
ni,- att det här är hela världen?» sa’ modern. »Den
sträcker sig långt på andra sidan prästgården, ända in på prästens
ägor. Men där har jag aldrig varit — ni är väl här
allesammans ?» ’Och så reste hon på sig. »Nej, jag har inte
alla. Det största ägget ligger där ännu. Huru länge skall
det här räcka? Nu ar jag snart trött på det.» Och så
lade hon sig igen.
»Nå, hur går det?» sa’ en gammal anka, som kom för
att göra visit.
»Det dröjer så länge med det ena ägget», sa ankan,
som låg. »Det vill inte gå hål på det. Men nu ska du få
se de andra. Det är de vackraste ankungar jag någonsin
sett. De liknar allesammans sin far — den gemena varelsen,
han kommer aldrig och ser om mig.»
»Låt mig se det där ägget,’ som inte vill rämna!» sa
den gamla ankan. »Du kaD lita på att det är ett kalkon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
