Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är vackra barn mor har», sa’ den gamla ankan
med kluten om benet. »Allesammans är vackra, så när
som på den ena. Den har inte lyckats. Jag skulle önska,
att hon kunde göra om den igen.»
»Det går inte för sig, ers nåd», sa’ ankmodern. »Han
är inte vacker, men han är innerligt snäll och simmar lika
vackert som någon av de andra. Ja, jag vågar säga ändå
litet bättre än de. Jag tänker, att han växer till sig, eller
att han med tiden blir något mindre. Han har legat för länge
i ägget, och därför har han inte fått den rätta skapnaden.»
Och så plockade hon honom i nacken och glättade hans
fjädrar. »Han är dessutom en ankbonde», sa’ hon, »och då
betyder det inte så mycket. Jag tror, att han får goda
krafter. Han slår sig nog igenom.»
»De andra ungarna är söta», sa den gamla ankan.
»Låt nu se, att ni är som hemma här, och om ni hittar ett
huvud, så kan ni bära det till mig.»
Och så voro de som hemma.
Men den stackars ankungen, som kommit sist ur ägget
och var så ful, blev biten, knuffad och begabbad, och det
både av ankorna och hönsen. »Han är för stor», sa’ de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
