Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 74. Sampo Lappelill. En saga från Lappland. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
74. Sampo Lappelill.
En saga från Lappland.
Del var en gång en lapp och en lappgumma. De bodde
långt bort i Lappland på ett ställe, som heter Aimio och
ligger invid den stora floden Tenojoki eller Tana älv. Det
kan du se allra högst på Finlands karta, där också
Lappmarken finnes avritad som en stor, vit nattmössa på
Finlands höga huvud. Detta ställe är ödsligt och vilt, men
lappgubben och lappgumman trodde så visst, att man
ingenstädes på hela jorden kunde få se så vit snö och så klara
stjärnor och så präktiga norrsken som där i Aimio. Där
hade de byggt sig.en koja så, som de brukade. Träd växa
icke mera på deras trakter, bara små, spensliga björkar,
som mera likna buskar än träd; och var skulle de då få
timmer till stugan? Därför togo de smala, långa käppar och
stötte dem ned i snön och bundo tillsammans de övre ändarna.
Sedan hängde de renhudar över käpparna, så att alltsammans
såg ut som en grå sockertopp, och så var deras koja färdig.
Men i spetsen på sockertoppen hade de lämnat ett hål,
genom vilket röken slapp ut, när de tände brasan i kojan,
och ett annat hål fanns där mot södra sidan, genom vilket
man kunde krypa in och ut. Så såg lappkojan ut, och
lapparna tyckte, att den var präktig och varm, och mådde bra
däri, fastän de icke hade annan säng eller annat golv än den
vita snön.
Gubben och gumman hade en liten gosse, som hette
Sampo, och detta betyder lycka i Lappland. Men Sampo
var så rik, att han hade två namn; det var icke nog med
ett. En gång hade där kommit främmande herrar i stora
pälsar och vilat i kojan. De hade med sig hårda, vita
snö-bitar, som lappgumman aldrig förr hade sett, och som
kallades socker. Av den söta snön gåvo de några bitar åt
Sampo och klappade honom på kinden och sade: »Lappelill!
Lappelill!» Annat kunde de ej säga, efter ingen av dem
kunde tala lapska. Och så reste de åter bort än längre
norrut, till Ishavet och Europas nordligaste udde, som he-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
