Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 77. Ellidas saltlast. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och strax därinvid en himmelshög kälkbacke. Där skulle
finnas de skönaste stålblå skridskor, de smidigaste skidor,
inlagda med pärlemor, de mest elastiska bollar, stickade av
guldtråd, och sedan ... ja vem kan räkna upp alla de skatter,
som detta slott skulle innehålla!»
Emellertid sken sommarsolen het på den dammande
vägen, bromsarna surrade runt omkring, och gamla Brunte
gjorde sig icke omak att skjuta för hård fart i
middagsvärmen. Pilten fick alltför varmt i sin vadmalsrock, drog den
av, hängde den bakom sig över schäskorgen och somnade.
Efter någon timme vaknade han därav, att hästen
stannade. Man hade kommit till en grind, och torparen befanns,
också han, nickande i en behaglig slummer. Unge herrn
reste sig upp i kärran. Utan att veta huru, hade han under
sömnen tagit på sig kapprocken, som legat vid rockens sida.
Han hade drömt en elak dröm: rövare med långa skägg,
förfärliga dolkar och plymer i mössan hade anfallit kärran
och rövat bort hans skatt, hans gyllene palats, hans skidor
av pärlemor och bollar av guld. Han såg sig om efter
rocken — och borta var den, verkligt och sannfärdigt borta!
Han sprang ned, han sökte genom kärran, han sprang med
hjärtat i halsgropen ett långt stycke tillbaka längs vägen.
Ingen rock! Borta var hela Ellidas saltlast! Borta voro
de elva tusen — rövade, plundrade, stulna, vare sig av
skogarnas troll eller klyftornas Rinaldiner, ty att hans skatt
kunde försvinna så simpelt som genom att glida ned över
karmen av schäskorgen, det kunde pilten aldrig föreställa
sig.
Där stod han nu handfallen. Han hade varit en något
viktig man förut. Han hade på varje gästgivaregård, där
man rastade, sett sig så betydelsefullt omkring, som om
hela världen bort veta, vad för en karl han var, och huru
han vägde sina elva tusen. Han hade tänkt: »Den där byn
kunde jag köpa, som den går och står», och han talade i
sådana gåtor, att torparen Anders förundrade sig. Men nu
kröp sanningen fram. Nu måste Anders få del av hans
bekymmer. Det var ett märkvärdigt ögonblick! Anders
förde handen i sin yviga lugg; därpå tog han ur fickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
