Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 77. Ellidas saltlast. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Misstag. Det var hennes gubbes grå kyrkrock, som
hon hämtat från sockenskräddaren. Käringen antastades
liksom gesällen och svarade förtretad:
»Den, som mist något, låter lysa efter det i kyrkan
och ofredar inte hederligt folk.»
»Vet du, ^Anders», sade pilten, »det är ändå det
klokaste vi kan göra. Prostgården är inte långt härifrån.
Låt oss köra dit och lysa i kyrkan, att den, som hittat
en rock med elva tusen kronor i fodret, skall vara god
och lämna rocken till prosten.»
»Får gå», sade Anders. Och Brunte, som denna
eftermiddag redan gripit sig an över hövan, erhöll tydlig invit
att ytterligare göra sitt bästa. Men att komma till
prostgården var lättare sagt än gjort. Dit var ännu en god
mil och därtill en knagglig sockenväg. Nära en halv mil
kördes miste, och så kom man fram först på sena kvällen.
Till all lycka var det en sådan tid på året, att alla
människor yoro vakna ännu. De resande mottogos vänligt, och
Ellidas olycklige lastdragare begynte redan på trappan med
rodnad och förlägenhet berätta sitt missöde, som väckte
allmän bestörtning. Redan gav prosten order åt tvenne av
sina flinkaste karlar att rida ut på efterspaning,
prostinnan grät av medlidande, de älskvärda döttrarna gjorde så
med, och alla sökte trösta den stackars gossen, då plötsligt,
när man kommit in i salen och där pälsat av sig, den
yngsta av flickorna ropade:
»Han har ju rocken på sig!»
Stackars pilt, det blixtrade och svindlade för hans syn.
Han ville av blygsel sjunka till jorden. Rocken, som han
halva dagen letat efter på flera mils väg, rocken, för vilken
han antastat gummor, gesäller och prostar, Ellidas saltlast
med ett ord — han bar den på sig!
Han hade, uppskrämd av sina drömmar, i sömnen dragit
den på sig, knäppt till kapprocken utanpå — och stod nu
där som en narr, bedragen av de tolv årens livliga fantasi.
Nu fingo fröknarna ny möda att torka hans flödande tårar.
Han stannade kvar över natten, omhuldad som eget barn,
och reste följande morgon sin väg med föresats att aldrig —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
