Jag vet ett land, där himlen omkring fjällen
sig svänger präktig, djärv och underbar,
där tusen stjärnor gnistra uti kvällen
och högst står, trofast, Nordens stjärna klar,
där granens hår och björkens kransa tjällen —
från bergen brusar floden stark och snar.
Där såg jag himlen först, såg havet, jorden,
och jag vill leva och vill dö i Norden.

Jag vet ett folk, vid havets bröst uppammat,
i dalens vagga, uti järnets land,
av hjältefaders gudasläkt härstammat —
från bergen härskar det med mäktig hand,
av skogen, klippan, böljorna hörsammat,
och har sitt rykte sträckt till fjärran land.
Jag mäktigare folk på jorden känner,
men jag vill leva bland de frie männer.