Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 84. En skånsk bondgård förr och nu. För Läseboken av Per Holmén och Sigurd Paradis - 85. Storken. Huvudsakligen efter H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spade, bakom plog och harv har fordrats för att skapa detta
land. Den som har sett den ursprungliga, av stora stenblock
fyllda, tuviga marken, som ännu finnes orörd på en del andra
ställen i landskapet, han skall förstå, vilken företagsamhet
och seg uthållighet det skånska folket måst utveckla för att
kunna så omdana sitt land.
Alltjämt fordrar den »styva» skånska lerjorden av sin
brukare, att han sätter in all kraft. Men då ger den också
rik lön för mödan, så att han kan hålla sig med stadig,
kraftig kost och ha råd att taga sig ordentlig vila efter ett långt,
väl utfört arbete. Det gamla skämtet, att skåningen fordrar
»möen mad å go mad å mad i rättan tid å madaro», är mycket
betecknande.
Yisst är den äkta slättbon åtskilligt trög och sävlig.
Men så tappar han ej heller så lätt fattningen. Bland många
goda skånska historier berättas sålunda även den om
skjutsdrängen, vilkens hästar fallit i sken. Medan vagnen slängdes
fram efter vägen, vände drängen sig mot den förfärade
resanden och sade med ett brett grin: »Nu gaur de’ ledi’t.»
Per Holmen och Sigurd Paradis.
85. Storken.
Du kan tro, att man i Skåne sätter värde på att få en
stork till hyresgäst. Ofta hjälpa människorna till att göra
det bekvämt och hemtrevligt för honom genom att på taket
lägga ett vagnshjul, på vilket han kan bygga sitt bo. Varje
vår brukar storken återvända ända från Afrika till det bo,
där han tillbragte sin förra vår och sommar här uppe. Då
glädjas människorna, ty de veta, att våren är kommen. Ja,
man nästan anser storken för en helig fågel, och många tro,
att storkboet på taket bevarar huset för eld och brand.
Det hemkomna storkparet börjar genast plocka ihop
kvistar, gräs och mossa och hjälper så upp, vad som förstörts
under vintern. Sedan honan lagt sina ägg, ruvar hon dem
ensam. Men hon behöver icke tänka på maten, ty hannen
är flitig att föra till henne allt, vad hon behöver: insekter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
