Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 85. Storken. Huvudsakligen efter H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Sådant är det här, och sådant har vi det alltid i vårt
varma land», sade storkmor, och det kittlade de små i
magen.
• »Får vi se ännu mera?» sade de. »Ska vi mycket,
mycket längre in i landet?»
»Det finns ingenting vidare att se», sade storkmor.
»Åt den fruktbara sidan är det endast villande skog, där
träden växer i varandra och flätas samman av taggiga
klängväxter. Endast elefanten med sina klumpiga ben kan
där trampa sig väg. Ormarna där är för stora för oss och
ödlorna för kvicka. Yill ni åt öknen till, så får ni sand
i ögonen. Hur ni än bär er åt, kommer ni in i en
sandvirvel. Nej, här är bäst; här finns det grodor och
gräshoppor. Här stannar jag och ni med!»
Och de stannade. De gamla sutto i sitt bo på den smärta
pelaren, vilade sig och hade ändå brått med att glätta
fjädrarna och gnida med näbben på de röda strumporna.
Så lyfte de halsarna, hälsade värdigt och högtidligt cch
höjde huvudet med den höga pannan och de fina, glatta
fjädrarna, och deras bruna ögon lyste så klokt. Honungarna
gingo förnämt omkring mellan de saftiga rören,
sneglade efter de andra storkungarna, gjorde bekantskaper och
slukade vid vart tredje steg en groda eller gingo och
dinglade med en liten orm. Det tog sig bra ut, trodde de, och det
smakade. Hanungarna ställde till gräl, slogo varandra med
vingarna, höggo med näbben, ja, stungo, så att blodet rann,
och så blev den förlovad och den förlovad, både
han-ungarna och honungarna. Det var ju det de levde för. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
