Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 105. Pojken, som åt i kapp med jätten. Efter Hyltén-Cavallius »Svenska folksagor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade han sluppit undan med livet. Jätten frågade, varför
han icke höll kvar trädet, men drängen låtsade om
ingenting och frågade tillbaka, om jätten vågade göra ett slikt
språng, som han ,nyss hade gjort. Jätten nekade härtill.
Då sade pojken: »Far, om ni inte törs göra det, så får
ni själv både hålla och hugga.» Härmed lät jätten sig
nöja och fällde ensam den stora eken.
När nu trädet skulle föras hem, sade jätten till sin
dräng: »Vill du bära vid toppen, så skall jag bära vid
roten.» »Nej, far», svarade pojken, »bär I själv vid toppen!
Jag orkar nog bära vid storänden.» Jätten samtyckte
härtill och lyfte ekens smala ände på sin skuldra. Men pojken,
som var bakefter, ropade, att han skulle jämka trädet bättre
fram. Jätten gjorde, såsom pojken sade, och fick slutligen
hela stocken i jämvikt över axlarna. Men pojken hoppade
sjäiv upp på trädet och gömde sig mellan löven, så att
jätten inte kunde se honom. Jätten begynte nu vandra och
trodde, att pojken bar vid andra änden. När de så hade
färdats en stund, tyckte jätten, att det var ett tungt arbete,
och han stönade hårt. »Är du inte trött än?» frågade han
sin dräng. »Nej, det är jag då inte», svarade pojken. »Far
är väl inte trött av så litet?» Jätten ville icke kännas
vid, att så var, utan fortsatte sin väg. När de nu kommit
fram, var jätten nästan halvdöd av trötthet. Han
kastade så trädet på marken. Men pojken hade dessförinnan
hoppat ned och låtsades bära vid ekens storände. »Är du
inte trött än?» frågade jätten. Pojken svarade: »Ä, inte
må far tro, att jag blir trött av så litet! Stocken var inte
tyngre, än att jag gärna kunde ha burit den ensam.»
Andra morgonen sade jätten: »När det blir dager, ska
vi ge oss ut och tröska.» »Nej», svarade pojken, »då är
det bättre, att vi tröskar i gryningen, innan vi äter frukost.»
Jätten blev ense med honom härom och gick bort och hämtade
två stora slagor, av vilka han själv fattade den ena. När
de nu skulle till att tröska, förmådde pojken inte ens lyfta
sin slaga, så stor och tung som hon var. Han grep då en
käpp och bultade i loggolvet lika fort, som jätten tröskade.
Jätten märkte ingenting, och de fortsatte så, ända tills det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
