Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra avdelningen
- 118. Bland bohuslänska skär och klippor. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dimman står tät som en vägg. Men tänk på vad det vill säga
att bo som fyrvaktare här ute på det ensliga skäret, när
stormen ryter och det kokar och dånar kring skär och grund, när
brottsjöarna komma vältrande med blekgröna, fräsande
kammar och rulla in över klipphällarna som vita drivor och det
salta skummet ryker högt upp efter fyrtornet! Har du satt
dig in i hur det skall kännas att kanske under månader
vara avstängd från den övriga världen? Ansvarsfullt är
deras värv, vilka vakta den stora fyrlampan. Aldrig får
den slockna, så länge mörkret varar,1 ty på dess ljus bero
tusendens liv och egendom.
*
Nu sätta vi kurs norrut med Lysekil som mål. Mellan
kala holmar och skär går farleden. Än slingrar den fram
genom sund, där en främling varken skulle veta ut eller
in, och där farliga grund lura både om styrbord och babord,
än äro vi ute i havsbrynet igen. Inte ett träd, inte en buske
kläder hällarna här ute. Allt emellanåt passera vi ett
fiskeläge. Alla bestå de av en tät klunga med små hus, som
trängt ihop sig mellan klipporna, krupit ned bakom hällarna
för att få lä för den hårda västanvinden.
Allt ser trevligt och nätt ut, men det saknas här något,
som inlandssvensken gärna vill se kring sin stuga, och det
är den lilla täppan med träd och buskar. Men så långt
räcker icke jordmånen till, och för övrigt förkväver den
pinande blåsten här varje trädtelning.
*
Dagen lider mot sitt slut, när vår båt glider in mellan
holmarna vid Lysekil. Den sjunkande solen gjuter
purpurfärg över de rundslipade granithällarna. Havet är stilla,
men dyningen rullar sakta in mot klipporna, där det
klargröna, salta vattnet bry tes i gnistrande vitt skum. Yår båt
höjes och sänkes, och växtligheten under vattenlinjen på
klipporna och skären blottas, var gång dyningen sjunker undan.
På den del av granithällarna, som så ofta fuktas av havets
vågor, sitta små vita skaldjur tätt, och de genomskinliga,
vat-tenklara räkorna kila av och an bland tången därunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jun 10 23:39:44 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lffsp/12/0477.html
