Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 127. Ur en hares liv. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma gång som marken. Nn hade man ju ingen nytta av hela
bråket — tvärtom, bara skada och obehag.
Och han tyckte plötsligt, att han satt i kanten av en
kolbotten och gnagde barken av en aspstam. Runtom stod
skogen dunkelgrön. Bottnen var täckt av kolsvart stybb
och omgiven av mörkt brunröda tuvor och ormbunkar. Och
där satt han och lyste som en vit prick1 i denna mörka
skott-tavla, synlig på flera mils håll, tyckte han.
Hare i vinterdräkt.
Han visste inte,: vart han skulle vanda sig. Han hörde
prassel runtomkring, såg ögon i alla snår och hörde steg från
alla håll. Han vågade inte röra sig, knappt se sig om. Tyst
— smög inte någon närmare på stigen söderåt? Troligen en
räv.. . Och rörde det sig inte däruppe i tallen, gnistrade inte
ett par loögon där i dunklet? ... Huj, vad var det? Vingslag
— en stor hök säkert. Han hade väl fått syn på harpalten
högt uppifrån rymden, så högt, att ingen kunde se
mördaren härnerifrån.
32—220606. Läsebolccn. Parallelluppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
