Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 135. Sagan om Hoburgsgubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Han slår fasligt stort på, din fattige husbonde, med
förnäma faddrar. Kanske har han också tingat på några
spele-män, eftersom allt annat ju är så stort och ståtligt?»
»Jo, även på det har min husbonde tänkt.
’Trumslagaren’ skall bli speleman, och han har bestämt lovat att komma.»
Hittills hade Hoburgsgubben varit vänlig och blid, men
nu blev han plötsligen trumpen och tvär. »Trumslagaren»
var nämligen guden Tor, som förde ett ständigt
utrotningskrig mot. jättar och troll. Efter en stunds besinning
yttrade gubben:
»Då jag nu hör, att också trumslagaren kommer dit,
måste jag tvärt avslå din bjudning. Ty han är mig så barsk
och bister och står städse efter mitt liv. För några dagar sedan
var jag ute och vandrade för att se om mina valv och kamrar
här i berget. Men då steg med ens ett svart moln upp på
himmelen, och trumslagaren begynte slå på sin trumma.
Jag skyndade hem hals över huvud, men när jag kom till
porten, slungade han efter mig sin ena trumpinne och
träffode mig på lårbenet, så att jag ännu har svårt att
gå. Kommer han nu att spela vid gästabudet, så sårar han
mig kanske också på det andra benet, ifall han ej gör något
ännu värre. Hälsa nu din beskedlige husbonde och tacka
honom för hans vänlighet. Den här gången är det dock platt
omöjligt för mig att komma. Men innan du går, så säg mig i
förtroende, om det är brukligt, att den bjudne vid sådana
tillfällen ger faddergåvor.»
»Eftersom ni frågar mig, måste jag väl nämna, att så
är skick och sed. Ingen, som vill vara något hedersam,
underlåter det.»
Då gick Hoburgsgubben in i sin kammare och vinkade
åt drängen att följa med. De vandrade genom en välvd sal,
som upplystes av skimret från gnistrande kristaller på
väggar och tak, och stannade slutligen i ett litet rum, vid vars
sidor stodo stora skrin och prydliga kärl, fulla med silver och
guld. »Håll hit din säck, som du bär under armen!» sade
Hoburgsgubben, tog en stor skovel och öste med den ur ett
av kärlen en massa silvermynt i säcken. »Säg mig», fortfor
gubben, »plär någon giva mer än detta?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
