Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 136. Gotska Sandön. För Läseboken efter Gunnar Andersson, Algot Ruhe och Oscar Vilhelm Wennersten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du tror kanske därför, att ön är naken och enformig —
ungefär som ett stort rev —, torr och vit som en öken, där man
måste vada till knäna i sand. Följ då med på en segeltur dit,
så får du se, om du gissat rätt!
Yi taga båt från Fårön. Rätt förut dyker Sandön upp
ur havet. Nederst vid den mörka vattenytan breder sig ett
långsträckt, svagt svavelgult lysande band. Det är sanden.
Men över denna strandremsa höjer präktig tallskog sina
blågröna kronor. Sanden är nämligen över största delen av ön
täckt av mylla, och i myllan växa hela skogar av vackra,
hög-stammiga tallar samt lundar av lövträd med buskar och örter.
Marken är ej heller slät, som du trodde, utan reser sig i höga
åsar. Ja, vi se där borta en väldig sådan sandås, som
stormarna tornat upp till en höjd av mer än 40 meter. Den
kallas också »Höga åsen».
Men runt omkring skogen, längst nere vid havet går det
vitguls bältet av fin sand, som vinden vräkt upp till höga
åsar, s. k. dyner. Dessa dyner bilda en vall utmed nästan
hela stranden. Men de stenar, som en gång lågo inbäddade i
den lätta flygsanden, kunde icke följa med på dennas
virvlande färd uppåt. De blevo liggande kvar som en lång
strandborg nere vid vattenytan. Där se vi dem just nu, när vi
landa på ön. De ge oss åtskilligt att tänka på. Kanske du nu
rent av kan fundera ut, hur den väldiga kulle av sandsten,
som kallas Gotska Sandön, en gång uppstått?
Säkert är denna grusås liksom så många andra ett verk
av den stora inlandsisen, som en gång från Sveriges fastland
sköt ned över Östersjön. Jökeln har här avlagrat dessa
massor av sand och sten, som havet och vindarna sedan lagrat om,
så att det, som var lättast, blev liggande överst.
Till en början växte naturligtvis icke ett strå på Sandön.
Men under århundradenas lopp drevo olikartade frön och
frukter dit ut från de kringliggande fastlanden och öarna.
Yågorna vräkte dem upp på stränderna, och så begynte de
gro där. Fåglar voro också goda fröspridare, och vinddrivna
insekter funno en sista tillflykt på den ensliga ön. Så fick
Sandön på olika tider, från olika håll och på olil i sätt sin
växt- och djurvärld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
