Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 157. Orrmor. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kropp i grönskan — det är en unghöna — och där en svart
med glänsande djupblå skiftningar: han är grann med sina
blodröda fläckar över ögonen, minsta ungtuppen, och lik far
sin från näbb till stjärt! Hon nickar åt dem och kacklar:
»Aek-ack-akta er!» och de nicka tillbaka, och alla tre krypa
sakta vidare. Orrmor är lugnare nu, faran tycks vara
lyckligt överstånden. Snart äro de nog samlade igen hela
kullen.
Då smäller ett skott genom tystnaden — och ännu
ett. — Det ekar i bergen, det brusar genom kronorna, och
ett blått moln svävar upp över kolbottnen.
Orrmor blir med ens tyst, sjunker ihop och trycker
sig så djupt ned i mossan hon kan. »Göm er, göm er!»
ropar hon halvhögt till de närmaste ungarna. Men det var
för sent. Där flyger en upp — minsta tuppen — och där
en unghöna. Båda höja sig; en bit — då ljuda åter
två dånande skott — och de falla med ens mot marken,
tungt och stelt som stenar.
Orrmor är vimmelkantig och skall just själv till att
lyfta. Hon vet inte till sig och kan inte tänka en redig
tanke. Då hör hon nya ljud bortifrån bottnen och blir
liggande orörlig. Det är ett högt skratt, och ett par hårda
röster ropa och prata. De närma sig först. Hon väntar
att bli upptäckt när som helst. Så draga de sig; åter bort,
höras allt svagare oc\h förtona slutligen i skogens tystnad.
Hon ligger länge stilla. Nu tror hon ej ens tystnaden
längre. Hon känner sig trött och tungsint, inte ett prassel
hörs i riset. Kanske hon är ensam kvar; det är inte lönt
att göra sig några förhoppningar.
Men när en stund gått, kommer ^tt kort och skyggt
kvitter dykande ur tystnaden. »Si si — ge er hit, ge er
hit!» säger det. ^Det är rödhaken i gransnåret. Och
Orrmor far upp som ur en tung sömn. Nu kan man |Vara
lugn. Det börjar också tissla och tassla runtom, i gräset
och tallkronan, i ljung oc!h buskar och lingonris. En
gräshoppa spelar upp på sin fiol, ekorren tittar fram ur
barrverket, smackar ett tag och tar fatt på en ny kotte, ’och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
