Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 177. Timmer. Efter Karl-Erik Forsslund - 178. Vid forsen. Efter Hj. Höglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vildaste vårflod kunnat rubba mig en tum, oeli lika länge
tänker jag ligga här än. Yar så god och kom ihåg det, och låt
mig vara!» Det hjälper inte, han lossnar, förlorar fotfästet,
rycks med av strömmen, vältes runt över den knaggliga
bottnen, slungas mellan stockarna som en boll och hamnar
slutligen i en grop i någon undangömd vik, där han inte ligger i
vägen för allt det friska och nya och levande, som skall fram,
och som måste fram.
Han är inte ensam. Gång på gång slitas block och
kullerstenar loss av forsens och stockarnas enade makt och rulla
om varann på bottnen. Det dånar och dundrar och mullrar
som fjärran åskor, som avlägsna, ihållande kanonsalvor.
Ån vidgar sig till en tjärn. Där skingras skocken. De
sakta farten, flyta omkring var för sig hit och dit, vind för
våg, utan mål. Och sädesärlor komma singlande, slå ner på
dem och taga sig en lusttur på sjön. Eller ock hejdas
stockarna av motväder, drivas samman och packas ihop i vikarna.
— Och män komma roende, stående på »suggor» — två eller
flera hopfogade stockar — och beväpnade med hakar. Stam
efter stam skjutes bort till tjärnens andra ände. Och där
börjar åter samma dans, genom dammarna, utför forsar och fall,
ner mot den stora sjön i dalen.
Det är väldiga sagodjur, fångade uppe i urskogarna och
vallade utför älvarnas vägar, över tjärnarnas gläntor, genom
dammarnas grindar och led, ner till den stora sjön. Där drivs
hela hjorden samman, tjudras och kopplas och drages över
vida fjärdar till målet, sågverket på andra stranden.
Och där släpas den ena stockfisken efter den andra in
och slukas. Där släpas jätte efter jätte till slaktbänken och
klyves av skarpa klingor i ett dövande, väsande dån.
Efter Karl-Erik Forsslund.
178. Vid forsen.
Vi sutto vid forsen och sågo på timmerstockarnas vilda
dans ned i den fradgande virveln, sågo dem pilsnabbt liksom
studsa upp från bottnen och så fortsätta färden i lugnare
vatten igen. Per Mårtensson berättade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
