Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 178. Vid forsen. Efter Hj. Höglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gått sönder. Inte kommer han för tillfället ihåg bror sin
och forsen. Men hur är det nu då? . . .»
Med några väldiga språng var Per Mårtensson vid sin
båt, sköt ut den och rodde ut i strömmen. Långt där ute sågo
vi en karl stå på två timmerstockar, som glidit så långt ut
från bommen, att han ej längre räckte den med sin båtshake,
och nu följde med strömdraget.
Det var Per Mårtenssons son.
Han hade för en stund rest sig upp från sitt arbete och
därvid först för sent varsnat, att stockarna, på vilka han
stod, skilt sig från bommen och nu med rask fart närmade sig
forsen. Under tiden rodde fadern av alla krafter och
ansträngde sig för att med sin båt kunna genskjuta honom,
innan det blev för sent.
Allt närmare gledo båda mot forsens stup, allt
hopplösare såg det ut, och för en stund tycktes både far och son
vara dömda till undergång.
Det var ett ögonblick av obeskrivlig, ångestfull spänning
för oss, som åsågo kampen för livet där ute i strömmen utan
ringaste förmåga att skynda till hjälp.
Äntligen kom gubben så nära med båten, att den unge
kunde hoppa i den, och nu började de arbetet att ro mot
strömmen för att komma i land. Klackarna sattes mot båtspanten,
varje muskel ansträngdes till det yttersta, och årorna böjde
sig för de kraftiga tagen, allt under det de påträngande
stockarna tätt och ofta stötte mot båten. Fot för fot, årtag för
årtag gick det dock framåt, och slutligen nådde de stranden.
Per Mårtensson kastade sig maktlös ned i gräset.
Svetten pärlade utför kinderna, men ändå var han blekare än
vanligt och drog djupt efter andan. Omsider såg han likväl
upp, nickade betydelsefullt åt oss och pekade bort mot forsen.
»Ser ni», sade han, »nu ville han där borta sjunga
likpsalmen igen, men Gud ske lov, att han den här gången kom
av sig i början!»
Men en stund därefter reste sig Per Mårtensson och såg
långsamt ut över strömmen.
»Ja ja, inte får man överge sitt yrke för det», sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
