Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 181. Skogens fiender. För Läseboken av Per Holmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den mesta skogen i vårt land uppkommer och tillväxer
genom självsädd. Detta gäller särskilt om de stora
barrskogarna.
Där uppe på åsens krön och sluttningar växa höga,
resliga furor och yviga granar. När de öppna sina kottar,
falla massor av frön ned omkring träden eller föras av vinden
vida omkring. De allra flesta gå förlorade under sin färd ut
i världen. De falla på nakna stenhällar eller i
ogenomtränglig mossa, de uppsnappas av fåglar eller simma omkring på
sjöar och vattendrag. Men några finna en lämplig bädd, och
ur den spirar en liten späd planta upp. Det går dock med de
små plantorna som med så många av fröna. De flesta dö
snart. Där stå lingon- och mjölonris och taga bort sol och
luft för dem. Då kunna de späda plantorna icke leva. Där
förtorka andra av brist på näring i den tunna myllan. Andra
åter trampas, ned av betande djur eller angripas av
skadeinsekter och dö efter ett eller annat års tynande tillvaro. Av
hundra tusen i luften utsläppta frön är det kanske två eller
tre, som få bli sådana jättar som föräldrarna där uppe på åsen.
80—100 år behöva de för att bli så stora. — Så tillväxer och
förnyas skogen år efter år. Gamla träd falla till marken,
bräckas av stormen eller splittras av ljungelden, sjuka
stammar förtorka och dö. Men nya komma i de dödas ställe.
Släkte följer på släkte.
Skogen griper omkring sig. På den kala berghällen har
måhända under århundradenas lopp samlat sig något mylla
i en och annan skreva. Barrfröna söka sig dit, och efter några
mansåldrar är berget icke längre kalt och öde utan klätt med
knotiga och av stormen vridna tallar. Myllan förökas, och
den gamla, småväxta skogen lämnar så småningom plats för
en ny med raka stammar. Skogen erövrar ny mark från de
stora, ödsliga vidderna.
Våra barrskogar bestå av tall och gran. Tallen älskar
en någorlunda torr mark och trives förträffligt även på
ganska mager jordmån. Granen däremot vill ha mer fuktighet
och rikare jordmån. De båda trädslagen föra en oavbruten
kamp mot varandra. Därvid är alltid granen den anfallande.
På den torra, soliga heden växer en ståtlig tallskog. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
