Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 186. Fjällfolkets dödsfiende. Fritt efter Eugen Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stranden. De följde denna ett stycke men bröto därefter
genom strandskogens björk- och videsnår och voro nu försvunna
för våra blickar.
»De söker höjderna och fjällen», sade Nils, »för snön
ligger mindre djup där, men de ska inte hinna dit. De har vågat
sig för långt nedåt skogslandet.»
Nedanför själva tallmon hade en av vargarna skilt sig
från de övriga, och högre upp åt skogarna hade ännu en tagit
en annan kurs.
Yi måste nu ligga hårt på de båda återstående. Nils
öppnade starten. Den sege fjällmannen plöjde väg, och vi
båda andra gledo bekvämt i hans spår. Yi skidade i en
timme, vi skidade i två. Middagstiden var redan förliden, och vi
hade icke på länge sett en skymt av vargarna.
Plötsligt stannade Nils. Spåret stod i rät vinkel mot
flyktlinjen. »Det bådar gott», menade Nils: »de söker förvilla
oss genom tvärkast. Nu framåt!» Farten ökades. Marken
började sänka sig, och spåret stod rakt ned mot dalen. Vi
spredo oss och gledo nu i svindlande fart nedför branterna.
Snön stod som ett moln kring skidorna, och trädstammarna
flögo förbi våra blickar. Som skjutna ur kanoner gjorde vi
vårt inträde i dalgången.
»Där, där är de!» skrek Nils.
Ja, äntligen voro de där. Den ena vargen gjorde
förtvivlade språngsatser mot väster, den andra mot norr. Den lille
Nils krympte ihop och störtade bort emot den ena. Amund och
jag ansträngde våra yttersta krafter i språng efter den andra.
Ett hemskt tjut från Nils’ varg skar genom den ödsliga nejden.
Den tjuguårige Amund hade hunnit upp vår varg. Han
höjde spjutet för att ge honom dråpslaget, men vargen reste
sig på bakbenen och fattade den nedfallande spjutstaven med
tänderna. Amund störtade omkull och blev nästan begraven
i den lösa snön. I samma ögonblick hann jag fram till
stridsplatsen. Mitt spjut sårade vargen, men denne gjorde en
häftig rörelse, spjutet gled ur min hand och begrovs i snön.
Utmattad som jag var, saknade jag mod att med jaktkniven
angripa det uppretade djuret. Yargen arbetade sig undan
genom snön. Men då hörde jag Nils’ flåsande andedräkt. Den
48—220606. Läseboken. Parallelluppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
